Ran är i nordisk mytologi havsdjupets gudinna och maka till jätten Ägir.

Ran fångar in drunknade personer med sitt stora nät och håller dem i sina salar på havets botten. Ran lånade ut sitt nät till Loke som använde det till att fånga dvärgen Andvare.

Ran och Ägir har nio döttrar, vilka alla har namn efter olika slags vattenvågor. Dessa räknas upp på två ställen i Skáldskaparmál i Snorres Edda:

Himingläva, som betyder "den himmelsklara"
Dufa, som kan betyda "duva", men är även en slags våg
Blodughadda, som betyder "den med blodigt hår"
Hefring
Unn
Hrönn
Bylgja, som på isländska betyder bölja
Båra, som bland annat kan vara en tsunami, eller Dröfn, som betyder "vågtopp"
Kolga


Rans döttrar

Fjölner (eller Fjolner) är i den nordiska asatron Frejs och jättinnan Gerds son, och ska enligt sagorna ha varit kung över svearna. Enligt Grottesången var han samtida med kejsar Augustus, och lär i så fall ha levat någon gång under första århundradet f.Kr och i början av första århundradet e.Kr..

Fjölner skall enligt Ynglingasagans regentlängd, vars första kungar enbart har mytiska namn, ha varit kung över svearna. Legenden förtäljer att han under ett besök hos den danske kungen Frode på Själland ska ha druckit sig så berusad att han i sömnyra drunknat i ett mjödkar hos densamme. Om detta skaldades det sedan att Fjölner hade drunknat i "vindlös våg". Han ska också ha sålt trälinnorna Fenja och Menja till kung Frode, som sedan lät dem mala guld i kvarnen Grotte.

Fulla ("fullkomlig") var en av asynjorna i Friggs systerskap i nordisk mytologi.

Fullas särskilda uppgift var att bära Friggs skrin och vårda alla hennes skodon. Hon är med i Friggs hemliga råd, och Frigg låter henne veta allt om gudars och människors öden. Fulla brukar gestaltas med utslaget hår och guldband kring pannan. Man skall åkalla Fulla om man har en hemlighet.

Saga "den som ser" är en asynja i nordisk mytologi.

I "Sången om Grimner" berättas att Oden gärna kommer och besöker Saga i hennes boning Sökkvabäck, där de dricker härliga drycker ur hennes gyllene kärl där svala vågor sägs brusa stilla. Enligt Snorre är hon ett fristående väsen som ingick i Odens maka Friggs heliga systerskap av asynjor. Som seendets gudinna kan hon mycket väl vara identisk med Frigg då Oden och Frigg sitter tillsammans i Lidskjalf och ser ut över alla världar i prosainledningen av "Sången om Grimner".

Namnet Sága bör inte förväxlas med det isländska ordet saga, som betyder "historia" eller "berättelse".

Frej med sin galt och svärd

Frej eller Frö är en fruktbarhetsgud i nordisk mytologi. Frej är son till Njord, bror till Freja (även kallad Fröja), far till Fjölner med jättinnan Gerd.

Frej bor på Alfhem i Asgård. Hans skepp Skidbladner (Skíðblaðnir), byggt av Ivaldesönerna, kan segla på land, har alltid medvind och går att vika ihop. Han äger galten Slidrugtanne eller Gyllenborste, som kan springa på land eller luft bättre än någon häst, samt hästen Blodighove. Han har två namngivna tjänare: Byggve och Bejla som förknippas med skörden.

Frej tillhörde liksom sin syster och far vanerna, men bodde hos asarna som fredsgisslan efter kriget mellan de båda gudagrupperna. Att hans boning dessutom heter Alfhem tyder på ett samband mellan vaner och alfer; båda är dessutom förknippade med fruktbarheten. Jämte Oden och Tor var han främst i kulten.

Adam av Bremen uppger att Oden, Tor och Frej hade var sin bild i templet i Uppsala. Adam hade fått sin information i andra hand från kristna resenärer, själv satte han aldrig sin fot i Uppsala. Som fruktbarhetsgud framställdes Frej ofta med framträdande fallos. I kulten ingick sånger och handlingar som upprörde samtida kristna, de fördömde kulten som oanständig.

I mytologin framträder Frej däremot mycket sparsamt - den mest framträdande berättelsen är den om honom och Gerd. Snorre beskriver honom som skön, kraftfull och barmhärtig, och kallar honom veraldar guð - "världens gud" och Gerd som "en strålande vacker mö". På Skirners initiativ sänder Frej sitt svärd och en häst till Jotunheim, jättarnas land, för att fria till Gerd, men gåvorna avvisas av gudinnan. Först när Skirner hotar henne med förbannelser accepterar hon att möta Frej vid Barrö efter nio nätter.


Statyett som anses föreställa Frej.
Daterad till 1000-talet, funnen i Rällinge i Sverige

Frej nedgörs av jätten Surt under Ragnarök med hans brinnande svärd.

Frej omnämns också som stamfader till den svenska kungaätten Ynglingaätten och kallas då för Yngve-Frej av Snorre, vilket antyder att Yngve eller Yngvi kan ha varit ett äldre namn på Frej. Möjligen kan en sådan kung ha existerat, och utgjort någon sorts grund för myten om Frej, men om guden Frej eller kungen Yngve är den mest reella av de båda kan man idag inte reda ut historievetenskapligt.

Frej (i formen "Frö") har gett namn till Frösön, i Jämtland och många andra svenska orter.

Breidablick eller Bredablick ("den vida omkring glänsande") var i nordisk mytologi guden Balders boning.

Snorre beskriver Breidablick som rent och snyggt och säger att: "Fagrare ställe finns inte".

Byggnaden har fått låna sitt namn till en del andra byggnader som har byggts under nya tiden, till exempel tornet Bredablick på Skansen i Stockholm och en restaurang på toppen av Mösseberg ovanför Falköping. Namnet används även i andra sammanhang där man vill betona vidsynthet i bokstavlig eller överförd bemärkelse.

Det finns även ett Breidablick på Åland.

Delling (”den ljuse”) var morgonrodnadens gud i nordisk mytologi. Han tillhörde asarnas ätt och var Nattens tredje make och Dagens far.

Delling tjänstgjorde som väktare vid Balders boning Breidablick

Einhärjar eller enhärjar var i nordisk mytologi de fallna krigare som Odens valkyrjor ansåg ha dött en tapper och ärofull död i strid, varvid de fördes till Valhall, det fornnordiska himmelriket. Femhundrafyrtio dörrar ska enligt Grímnismál leda ut ur Valhall, och genom var och en av dessa kan åttahundra man marschera i bredd, vilket säger något om einhärjarnas antal. Snorres Edda beskriver hur de varje morgon tågar ut till Idavallen, i mitten av Asgård, där de dagen lång roar sig med att hugga varandra i småbitar. När skymningen faller torkar dock det ljutna blodet åter in i köttet, avhuggna lemmar letar sig tillbaka till sina kroppar och de fallna reser sig livs levande igen.

Einhärjarna festar sedan kvällen och natten igenom i Vallhall. Gudakocken Andrimner tillagar en festmåltid av grisen Särimners fläsk i kitteln Eldrimner, vartill serveras mjöd som mjölkats från geten Heidrun, vilken betar av Yggdrasils blad. Natten är alltid så lång att också den siste einhärjare som somnar i fyllan hinner få sig en god natts sömn, och när de alla vaknar nästa morgon lider de inte av baksmälla eller andra krämpor från nattens tillställningar.

Det sägs även att fridsammare, men inte mindre ärevördiga själar, istället eskorterades till Frejas borg Folkvang.

Vid Ragnarök kommer tuppen Gullinkambe att gala från Valhalls tak. Oden kommer då att leda einhärjarna till slagfältet Vigrid, där den slutgiltiga striden kommer att stå med mellan asar och ljusets makter mot jättarna och andra mörkrets härskaror.

Idun var i nordisk mytologi Brages hustru, dotter till dvärgen Ivalde och ljusdisen Hildegun. Hon är omväxlande beskriven som kärlekens och kunskapens gudinna.

I poesin är hon mest känd ifrån en berättelse som Brage berättar om hur hon blir lurad av Loke till att gå utanför Asgård och blir bortrövad av en jätte som vill åt de ungdomens äpplen som Idun delar ut till övriga asar. Under Iduns frånvaro börjar asarna åldras och de tvingar Loke att rädda hem henne igen, vilket han gör förvandlad till en falk och med Idun förvandlad till en nöt.

Hermod (krigsmodet) var en djärv hjälte i nordisk mytologi son till Oden och Frigg.

I en berättelse rider han på Sleipner till Hels underjordiska dödsrike för att återkalla sin bror Balder till de levandes värld. Han är även den som välkomnar de förnämsta gästerna som förlänats bänkplats bland hjältarna i Valhall. Det är gott att åkalla Hermod om man har ett budskap som man till varje pris vill skall nå fram.

Balder och Nanna med Hermod

Nanna ("den djärva") var enligt bland annat Snorres Edda en gudinna i nordisk mytologi, syster till Hildegun, hustru till Balder. Tillsammans hade de sonen Forsete. Nanna dog av sorg när hennes make blev dödad av Höders och Lokes mistelpil och brändes tillsammans med honom på hans skepp. De som känner allt för stor sorg efter en näras bortgång kan känna förtröstan genom att åkalla Nanna. Nannas far var Gevar som är densamme som månguden Måne (även kallad Nep,Öjlime och Nöckve).

Forsete ("domsförmannen") var en laggivare och domare i nordisk mytologi. Son till Balder och Nanna.

Forsete satt vid gudarnas hov och gav råd vid vanskliga mål. Han har det bästa tingsstället av alla gudar och människor, för alla som har kommit dit med sina tvister går alltid nöjda därifrån. Porträtterades ofta med en stor guldyxa. Han bor i Glitne, eller Glitner. Glitnes tak är gjort av silver och stöttas av bjälkar av guld.

Jätte var i nordisk mytologi och folktro en storväxt och stark varelse med människogestalt, ibland klumpig och enfaldig, ibland ond och lömsk, men ibland också trollkunnig och vis. Jättarna var ofta fientliga mot gudar och människor, men båda grupperna fick också hjälp och råd från jättarna, och flera av gudarnas gemåler var jättar. De kallades även för resar (risar) i synnerhet bergsresar (bergrisar) samt tursar (þursar) i synnerhet rimtursar (hrímþursar). En jättinna kallades vanligen för en gyger (gýgr), men även för trollkona o. dyl. Ordet jätte anses vanligen vara besläktat med verbet äta (denna etymologi föreslogs först av Jacob Grimm) och ha betydelsen av glupsk frossare (jfr. antikens människoätande cykloper och laistrygoner); turs och rese torde betyda "stark"; i nyisländskan antyder risi storlek, jötunn styrka, þurs dumhet.

Enligt den nordiska gudaläran var rimtursarna bland de tidigaste gestalterna som tog form jämte gudarnas urfader Bure och Ymer – en jätte av kosmiska dimensioner. Hela världen skapades sedan av hans döda kropp. Rimtursarna dränktes därpå i Ymers blod (dvs. världshaven) sånär som på en viss Bergelmer och hans maka, från vilken senare tiders jättar härstammar.

Efter sitt ursprung associerades jättarna med urtidens kaos och de vilda, otämjda naturkrafterna. De beskrevs som giganter som kunde kasta klippblock flera mil och som lämnade spår efter sig i landskapet i form av jättegrytor, flyttblock och gravhögar. De är fientliga mot all högre odling samt även till sitt yttre vanskapliga – omåttligt stora, månghövdade, svarthyade och skräckinjagande. Deras välde är Jotunheim, en av Yggdrasils nio världar, vilken tänktes breda ut sig bortom Midgårds gränser framför allt i norr och i öster, där ständigt snöhöljda berg och djupa skogar avskärmar människornas värld från jättarnas. I Jotunheim har de en väldig fästning kallad Utgård förestånden av den vildsinte jätten Utgårdaloke.

I Midgård bor de i mörka hålor eller vid jordens utkanter och ibland de vilda fjällen. De älskar mörkret och mörkrets gärningar; i synnerhet är detta fallet med de jättinnor, som kallas mörkridor och färdas omkring nattetid, ridande på ormtyglade ulvar, och bedriver allt ofog Överraskas dessa onda varelser av solens ljus, förvandlas de till sten. Det är mot detta jättesläktens avskum, som Tor för en ständig kamp.

Icke desto mindre kunde jättarna också beskrivas som storväxta människoliknande gestalter som accepteras av asarna. Gudar och jättar är i själva verket besläktade, eftersom gudafadern, Oden, på mödernet härstammar från jätten Böltorn. Äktenskap ingås mellan gudar och jättar: Njord äktar Skade, Gerd blir Frejs maka, Oden vinner Gunnlöds kärlek, och Tor själv, jättehataren, älskar Jarnsaxa, Magnes moder. Loke, som både på fädernet och mödernet är av jättesläkt, är fullständigt införlivad med gudakretsen. Havsjätten Ägir inbjuder gudarna till gästabud och gör hos dem återbesök.


Jättinnan Gunnlöd, Suttungs dotter

I likhet med titanerna i den grekiska gudasagan utgör jättarna ett äldre släkte, undanträngt av gudarna och på väg att utplånas; men förutom den forntida överväldigande styrkan har de även bevarat forntidens oskuld och enfald samt en urgammal visdom och en kunskap, som går längre tillbaka mot tingens upphov, än de senare tillkomna gudarna kan minnas. Därför söker också Oden att hos Mimer, Vaftrudner och andra jättar inhämta denna prokosmiska kunskap. Alla dessa jättar och jättinnor, som brukar umgås fredligt med asarna, beskriver myten som visa och vackra och deras boningar omges ofta med en viss hemtrevnad.

I flera sägner omtalas, att jättar av en utfäst arbetslön luras att uppföra ansenligare byggnader. Så uppfördes till exempel Midgårdsborgen av en jätte. Men de går alltid miste om arbetslönen; när byggnaden är nära sin fullbordan, blir de antingen dödade av Tors ljungeld eller förvandlade till sten.

I Ragnarök där den slutgiltiga striden mellan gudar och jättar utkämpas, går jättarna under för evigt; i den nya världen, som därefter uppkommer, finns ingen plats för jättesläktet.

Jättar förekommer också ofta i sagor. Oftast är de då fientliga mot människorna men undantag finns. Det är också vanligt att jättarna går hemska öden till mötes. Ett exempel på en sådan saga är den om jätten Finn i Lund. I denna saga påstås att jätten Finn skulle ha byggt Lunds domkyrka men sedan förvandlats till sten.


Jättar som rövar bort Freja.

Liksom jättarna tidigare kämpade mot asagudarna, strider de under kristna tiden mot Kyrkan och kastar i sin förbittring stora klippstycken ("jättekast") mot kyrkorna, eftersom de inte kan tåla klockklangen. Tron på jättar har varit allmänt utbredd. Överallt visar man dessa av jättarna slungade klippblock, och folksägnen har än i dag mycket att berätta om bergtagna människor, om jättarnas ofta praktfulla boningar i klippan, om deras rikedomar och deras hulliga hjordar.

I norsk folktro och saga antog trollen sådana proportioner att de måste betraktas som jättar.

Inom den församiska föreställningen är jiettanas människoslukande personer med flera fruar. De kunde tillfångatas och ätas upp av människorna, och buken var fylld med metaller såsom silver och guld. Huruvida dessa föreställningar ursprungligen härstammar från den "germanska" mytologin kan dock ifrågasättas.

I grekisk mytologi motsvaras jättarna av giganter och titaner.

De tre nornorna.

Nornorna var tre ödesgudinnor i nordisk mytologi.

De namngivna nornorna hette Urd, Verdandi och Skuld och det har sagts att de i den ordningen representerade det gångna, det varande och det kommande, det som skall komma. Etymologiskt kommer dock orden från isländskans ord för (olycks-)öde, varða (vardande) och skola (nödvändighet) och att förbinda nornorna med ett tidsflöde är förmodligen ett senare kristet påfund som egentligen härstammar från deras romerska motsvarigheter parcerna.

Snorre Sturlasson förklarar i sin Edda att det förutom dessa tre även finns ett otal mindre nornor som följer varje människa ifrån födelsen till döden och formar dennes öde (se t ex fylgja, hamingja och vård). Enligt somliga uttolkare ska Urd i (den samgermanska) begynnelsen ha varit ensam ödesgudinna. En norna kunde vara både god och ond.

Nornorna sas leva i en hall vid Yggdrasils rötter intill Urdarbrunnen. Där tog de vatten ur brunnen och sand från marken omkring den jättelika asken och öste över trädet så att dess grenar inte torkade eller ruttnade. Nornorna avgjorde alla levandes öde genom att spinna på livets trådar.

Av den beskrivning vi har av nornorna kan vi sluta oss att nordborna var fatalister och liksom hos grekerna omfattade ödets nycker även gudarna - nornorna lät inte ens dem få veta hur långa trådarna var eller vilka trådar som vävdes samman.

Nornorna motsvaras i grekisk mytologi av moirerna och i romersk mytologi av parcerna.

Heimdall överlämnar smycket Bryfing till Freja.

Freja är en fruktbarhetsgudinna i nordisk mytologi, vanernas viktigaste gudinna och har därför även namnet Vanadis. Hon är dotter till Njord, och syster till Frej (även kallad Frö).

Det finns få myter kring Freja och Frej, men mellan raderna kan man förstå att de, liksom de flesta av vanernas gudar, ingår ett syskonäktenskap. I Loketrätan sägs det att Freja gick till sängs med sin bror Frej och att Njord ska ha fått sonen Frej med sin syster, vars namn inte är belagt i källor men har rekonstruerats som Njärd. Precis som Frej äger Fröja ett magiskt svin. Hennes heter Hildisvin och hon själv kallas ibland Syr, "sugga".

I myten kallas hennes make för "Od", en gestalt med uppenbar koppling till Oden och det beskrivs hur Freja överges av sin make och till slut fäller gyllene tårar över honom. Dessa tårar återkommer i många mytologier och brukar uppfattas som en fruktbarhetssymbol associerad med regnet och dess betydelse för skörden. Freja delar även andra attribut med sina systrar i andra religioner: Hennes vagn dras av katter och hon bär det stora magisk halsbandet Brisingamén. Detta ska hon ha kommit över genom att tillbringa en natt med var och en av dvärgarna som tillverkade halsbandet. Hennes andra namn anspelar även de på hennes roll som fruktbarhetsgudinna: Gefn ("givaren"), Härn och Hörn ("beskyddaren").

Som fruktbarhetsgudinna har Freja naturligtvis också rollen som kärleksgudinna. I berättelserna om henne försöker andra gudar ofta göra sig lustiga eller förolämpa Freja genom att anspela på denna roll: Loke kallar henne alla gudars och alfers älskarinna, jättinnan Hyndla kallar henne gethona som tillbringar nätterna hos bockar. I myterna berättas det också om hennes status som sexsymbol: många jättar är villiga till både nid och stordåd för att vinna henne och hon betalar det magiska smycke dvärgarna ger henne in natura.

Freja har dock mörka sidor och med sin makt över jordens krafter anses hon stå underjordens gudinna Hel nära: Precis som Oden kräver hon offer av sina tillbedjare. Oden, som av Loke informeras om hur hon kommit över Brisingasmycket, ser här en chans att utnyttja detta och lyckas genom Lokes konster ta ifrån henne smycket. För att få tillbaka sitt smycke kräver Oden att hon i gengäld ordnar så att två storkungar med vardera tjugo småkungar under sig blir osams och ständigt råkar i krig. Trolldom och förbannelser skulle ha den effekten att kämparna ideligen strax står upp och slåss igen efter att ha "bitit i gräset". Freja ordnar detta och tar sedan dess i sin boning Folkvang emot hälften av einhärjararna som anländer till Valhall. De ständiga krigen människor emellan brukar skyllas på denna myt.

Hennes kult har många inslag av shamanism och, liksom Oden, utövar hon sejd: De extatiska akter där den som leder kulten kan se både bakåt och framåt i tiden och in i andra världar. Freja sägs vara den som inför sejden bland gudarna och lär ut den till människorna. Freja har dessutom en hamn, en falkens skepnad som hon kan låna ut till de andra gudarna när de behöver se sig om i världen.

Völvan från Völuspá

Völva eller vala är en "fornnordisk spåkvinna" som i profetisk extas skådar in i framtiden. Flera völvor (valor) omtalas i den fornnordiska litteraturen. Mest bekant är den sierska som uppträder i "Valans spådom", den inledande sången i den Poetiska Eddan. Den beskriver världens skapelse och undergång i nordisk mytologi. Ett annat exempel är beskrivningen av hur völvan Torbjorg på Grönland gick till väga vid sitt siande, vilken finns i Erik rödes saga kapitel 4.

Ordet völva är en avledning av det fornnordiska ordet vǫlr, som är en slags rund stav. Man kan därför tolka ordet som "stavbärerska". Under förkristen tid var valan en högt aktad kvinna. Hon vandrade omkring i landet och välkomnades till folkets gårdar bland annat för att besvara framtidsfrågor angående kommande skördar etcetera. Detta gjorde hon under så kallad sejd, det vill säga att hon kontaktade andevärlden genom att försätta sig i trans.

Valkyriornas ritt

Valkyria, var i nordisk mytologi ett kvinnligt andeväsen som vid slagfälten i Midgård valde ut de krigare eller einhärjare som skulle dö och förde dem med sig till Valhall.

Hos germanska folk i allmänhet förknippades valkyriorna med skräckfyllda ting. I Norden förknippades de däremot med guden Oden och förutom uppgifterna på slagfältet så betjänade de vid festerna i Valhall. Det var de som serverade gudarna och hjältarna mjöd och fläsk. En historisk koppling till valkyriorna kan ses genom de iriska medeltidstraditionerna om ingen ruaidh "den röda flickan" som vid 900-talets slut i spetsen för en vikingaflotta härjade i trakten av Ulster och gjorde sig känd för sin grymhet.

Det finns ett antal namngivna valkyrior, men gränsen mellan valkyrior, nornor och diser är flytande och flera av nedan uppräknade kvinnliga väsen omnämns också i andra roller.

Völund var i nordisk mytologi alfernas hövding, son till en samisk kung.

De tre bröderna Slagfinn, Egil och Völund hade byggt sig ett hus i Ulvdala intill Ulvsjön och tillbringade dagarna med att åka skidor, jaga och smida enastående ting. En morgon fann de tre kvinnor som spann lin vid stranden invid sina svanhamnar. De tre kvinnorna var valkyriorna Hladgunn Svanvit, Hervor Hamskifta och Ölrun.

De tre bröder tog med sig de tre kvinnorna hem. Svanvit blev Slagfinns maka, Egil tog Ölrun och Völund fick Hervor. Valkyriorna levde i sju år hos bröderna. Sedan ”flögo de bort att vittja valplatser och kommo icke åter”. Egil for österut för att hitta Ölrun, Slagfinn söderut efter Svanvit men Völund stannade kvar och smidde ring på ring för sin kära.

Ingen av bröderna återfann sin kvinna. Völunds konstfulla smide väckte dock uppmärksamhet och kung Nidud i Svitjod lät fängsla Völund på en holme med sönderskurna knäveck för att få honom att smida dyra smycken åt kungen och hans familj. Efter en tid kom kungens två söner till holmen för att beundra smyckena.

Völund högg av deras huvuden och av deras kranier tillverkade han silverskålar till kungen, av deras ögon ädelstenar till drottningen och av deras tänder spännen till kungens dotter som han dessutom drack under bordet och förförde. Sedan han låtit den förtvivlade kungen förstå vilka dåd han begått, försvann han upp i himlen på vingar han själv hade tillverkat.

Tyr är en av asagudarna i den nordisk mytologin, son till Oden och styvson till Hymer. Ordet Týr betyder för övrigt gud på isländska. I sin svenska form Ti förekommer han i bland annat i Tisdag (på danska och norska heter motsvarande veckodag Tirsdag).

På ett av de två 400-talshornen i guld från *Gallehus i Danmark ses guden Tyr mata ett monster (liksom han i Eddan matar Fenrisulven) och därefter hur han sitter framför det fjättrade odjuret med avbiten hand