Lodur var en asagud i nordisk mytologi som enligt Völuspá ingick i gruppen Oden-Höner-Lodur. Snorre ersatte gruppen med Oden-Vile-Ve varför Lodur förmodligen är densamme som Ve. Andra källor har tolkats som att Lodur är identisk med Loke.

Grane är en häst i nordisk mytologi som Oden skänker till Sigurd Fafnesbane.

Sigurd rider på Grane genom en mur av flammor för att fria till Brynhild för Gunnars räkning. Det är också på Grane som Sigurd fraktar bort den skatt han stal av Fafner. Ursprungligen tillhörde Grane urtidssmederna.

Blot är ett offer i nordisk religion som syftar till att vinna gudars eller alvers välvilja så att de uppfyller den som genomför blotets önskemål. Ordet är släkt med gotiskans blôtan i meningen "dyrka, tillbedja", och forntyskans bluozan, i betydelsen "offra". Troligen har ordet ursprungsbetydelsen "åkalla med besvärjelse eller offer". Ett blot går i princip ut på att helga maten och bjuda in gudarna till måltiden. Några av de mest kända bloten är höstblot, julblot och vårblot.

Blot inom fornnordisk religion

Adam av Bremen har skrivit lite om hur det gick till i Gamla Uppsala i Svitjod:

Muspelheim eller Muspelhem (av muspilli, ”världsbrand") var i skapelsen enligt den nordiska mytologin eldens värld i söder som bevakades av jätten Surt.
____________________________________________________________________________________________

Nifelheim (”den dimhöljda världen”) eller Nifelhem är i nordisk mytologi den mörka och obehagliga köldens rike norr om Ginnungagap. I dess mitt ligger källan Vergelmer varifrån elva floder rinner. Slid (”farlig”) en underjordisk älv, fylld av svärd och knivar, flyter mot dödsriket i Nifelheim. Efter att Loke fött Hel kastades hon ner i Nifelheim och där härskar hon över de döda i dödsrikets nio världar, ”visten”.

Vid Balders död red Oden ned till Nifelheim på sin häst Sleipner. Där mötte han en spåvis kvinna, ”trenne tursars moder”, som beskriver denna ogästvänliga värld för honom. Motsatsen till Nifelheim är eldens rike Muspelheim.

Hel var dotter till Loke och Angerboda i nordisk mytologi och härskarinna i en del av underjorden som hette Nifelheim. Hels rike var ett dödsrike; det ansågs av somliga som ett slags motsats till Valhall. Hel regerade över de minst hjältemodiga själarna som inte dött i strid – därför kom kvinnor, barn och gamla dit.

Hel härskar vid Vergelmers kant. Hon hade ett bordsfat som hette Hunger, en kniv som hette Svält, en säng som hette Sjukläger med ett sängöverkast vid namn Glänsande ofärd och en tröskel vid namn Fallande fördärv. Vid hunger och sjukdomar kunde hon ses ridande på en trebent häst.

När det upptäcktes att Loke avlat fram Hel med Heid kastade Tor ner Hel till Nifelheim. När hon där träffade marken skadades hennes ena sida svårt och hennes benbyggnad bröts i fallet. Efter detta är hon till hälften svartblå, till hälften likblek och rör sig med en gravt framåtlutande gång. Namnet Hel är lycksalighetens plats slår Viktor Rydberg fast i sin bok Fädernas gudasaga (liksom Snorre i Eddan). Där skriver Rydberg att det är de kristnas fel att dödsrikets namn Hel är omskriven till gudinnan Hel vilkens rätta namn är Leikin. I den av kristna skrivna prosaiska Eddan berättas om gudinnan Hel och i den poetiska Eddan beskrivs Hel som underjordens lycksalighetsrike, alltså som en plats i Nifelhel.

Hel byggde av döda människors naglar skeppet Nagelfar som skulle användas mot asarna vid Ragnarök. Hel hade ett anskrämligt yttre. Man kan se hennes namn i det svenska ordet helvete, som ordagrant betyder hels straff. Det bör också påpekas att den nordiska versionen av helvetet var ett fruset och isigt ställe där köld, skräck och en otrolig stank härskade.

Den gamla asatron var emellertid ingen helt enhetlig religion, och det är inte säkert att alla trodde att Hels rike var så hemskt som det beskrivs ovan. Det finns till exempel en skildring av döda som lever i en trevlig tillvaro inne i ett fjäll, och detta kan mycket väl ha betraktats som en del av Hels rike.

Helgrind var den grind som ledde in till Hel. Grinden är låst med nyckeln gillingr, gyllingr (Yngre Eddan, 2. s494). Grinden finns på jordens och himlens östra horisont och där blir de döda insläppta. In genom Helgrind gick de dödas vägar direkt nedför jorden i en västlig riktning genom djupa och mörka dalar (dökkva dala og djúpa - Gylfaginning 49) och det tog flera dagar att komma till ljusare delar av vägarna och till den gyllene bron "Gjallarbron" som leder över floden Gjöll, som forsar från norr till söder (Gylfaginning 59). På andra sidan bron grenade vägarna ut sig. En mot norr, mot Mimers rike (till kapellet av ásmegir, till vilket död och avlidna inte har något tillträde) och en mot söder mot Urds rike till vilket det är mer troligt att de döda vandrade.

Gerd är i nordisk mytologi en vacker jättinna som är dotter till Gymer och Aurboda. Hon tilldrar sig Frejs uppmärksamhet och blir hans maka. Med honom får hon, enligt Ynglingasagan, sonen Fjölner.

Det berättas i Skírnismál, i den poetiska Eddan, att Frej en gång satt i Odens torn Lidskjalf, blickade norrut, fick syn på Gerd och fylldes så av åtrå att han varken kunde tala, äta eller sova. Hans tjänare Skirner begav sig till Jotunheim för att föra Gerd till Frej. Med sig fick han Frejs svärd, som kunde strida på egen hand.

Gerd visade sig svår att övertala. Det dög inte med gåvor (guldäpplen) eller högt skattad rikedom (ringen Draupner), det dög inte med att hota henne med svärd, eller att hota hennes far till livet. Gerd gav med sig först sedan Skirner hotat med de svåraste plågor genom runmagi både i detta livet och i nästa, om hon inte gick med på anbudet. Dessutom krävde jättarna att få Frejs svärd som betalning, och fick det, vilket kommer att stå Frej dyrt i Ragnarök, då han svärdlös kommer att dödas av Surt, och kanske med sitt eget svärd.

Gerd förknippades med norrskenet.

Heimdall (av heim med betydelsen "värld" och dallr med betydelsen "blomstrande träd") räknas som en av asarna i nordisk mytologi trots att han inte ansågs vara son till Oden. Av namnets etymologi kan man sluta sig till att Heimdall var en representant för världsträdet Yggdrasil och då Yggdrasil ofta antas ha varit en omskrivning för Vintergatan tror man att Heimdall var en himmelsgud. Gudomligheter med liknande karakterisiska finns även hos samer, samojeder, tunguser och eskimåer. Hans namn förekommer dock knappt i den norröna kulten men desto rikligare i nordisk mytologi.

Heimdall sägs vara son till "nio mödrar" som antas representera de nio världarna i den nordiska kosmologin.
Enligt en annan teori skall han ha fötts ur havet och då är de nio mödrarna havsjätten Ägirs döttrar, vågorna. Förklädd till Rig blev Heimdall också upphov till de tre samhällsklasserna. Genom honom återspeglas sålunda den kosmiska ordningen i den världsliga. Då rig betyder konung på iriska förmodas denna myt ha importerats från keltisk mytologi.

Heimdall hade tänder av guld (han kallas ibland även Gyllentand) och hade mirakulös hörsel och syn. Han bodde i Himinbjörg vid bron Bifrost (regnbågen) i utkanten av Asgård och övervakade därifrån hela världen. Han behövde mindre sömn än en fågel, och han kan se flera mil. Hans hörsel är så bra att han till och med kan höra gräset gro och ullen på fåren växa. Han har alltså de bästa egenskaperna för en väktare.

Över axeln bar han Gjallarhornet. Gjallarhornet var ett alarmhorn, i det skulle Heimdall blåsa när Ragnarök var i antågande och jättarna kom över bron Bifrost för att kämpa med asarna. I Ragnarök kämpar Heimdall mot Loke och de två dödar varandra genom att spetsa varandra med varsitt spjut.

Han ägde också hästen Gulltopp och baggen förknippades med honom.

I världens början så beskrivs att ättlingarna till Ask och Embla levde ett kulturlöst primitivt liv då en dag en båt drev i land. I båten så hittade dom en liten pojke som sov på en bädd av korn omgiven av olika typer av verktyg och skatter. Pojken var Heimdal som Asarna sänt ner till människorna. Människorna accepterade pojken som en av sina egna och uppväxte honom. Heimdal lärde människorna att tämja den heliga elden, instruerade dem i visdom om runerna, Lärde dem hantverk och arbetskunskap, organiserade deras samhälle och införde och stabiliserade de tre klasserna av män.

I en berättelse lyckas Loke stjäla hans svärd.

Citat ur Poetiska Eddan:

Mims söner resa sig, makternas öde
tänds vid det gamla Gjallarhornet;
högt blåser Heimdall, hornet i vädret,
Odin mäler till Mims huvud.

Nu skälver Yggdrasils ask där den står,
fornträdet jämrar, jätten kommer lös;
alla rädas som äro på Hel-väg,
förrn det blir slukat av Surts frände.


Andra namn på Heimdall

• Gullintanne ("han med gyllene tänder") eftersom han förknippades med eld, sol och ljus.
• Hallinskide ("den lutande staven"), ett namn som förknippar honom med Världspelaren.
• Den vite asen, ett epitet som Heimdall fick av Snorre Sturlason. Jämför Balder.

Loke och Sigyn.
Målning av Mårten Eskil Winge 1863.


Loke, fornnordiska Loki, var enligt Snorre Sturlasson en av asagudarna i Nordisk mytologi, trots att han var son till en jätte. Namnet Loke har ännu, trots många försök, inte tolkats etymologiskt övertygande.^[1]

Lokes far var jätten Farbaute och hans mor jättinnan Laufey. Hans bröder var Byleist och Helblinde. Han umgicks länge fritt med gudarna, och ingick till och med fostbrödralag med Oden. Hans jättenatur tog dock till slut överhanden, och i myten om Balders död blir han slutgiltigt gudars och människors fiende; han ligger fången till Ragnarök, då han slipper fri och skall anföra ondskans härskaror. Loke skall då möta Heimdall, som hugger huvudet av honom, varpå huvudet studsar mot marken och blir Heimdalls bane.


"Lokes straff".
Skulptur av Ida Matton 1923, Stockholms stadshus.

Loke är vacker till utseendet, men uppträder ibland som ondskan personifierad och slugast av alla jättar; han är nästan lika psykologiskt komplicerad som Oden bland gudarna. Då han dessutom kan förvandla sig till vad han vill och ändra både gestalt och kön, är han dramatiskt tacksam, så det är inte så konstigt att han, Tor och Oden är de tre vanligaste huvudpersonerna i den nordiska mytologin.

Fastän han har räddat gudarna ur många knipor är hans svek mycket större. Det var han som lurade Höder att skjuta Balder till döds med en mistelpil. Som straff blev han fastbunden med sin son Nares tarmar, som förvandlades till järn, i underjorden på tre vassa stenar en under skuldrorna en på hans länder och en under hans knäveck, samt som straff för att han rövade bort Idun så sätter Brage ett svärd med udden mot Lokes rygg och över ansiktet satte Skade en giftorm som straff för att han vållade Valands död.

Hans hustru Sigyn står hela tiden med en skål för att hindra ormens gift att droppa ned på Loke. Det sades att när Sigyn tog undan skålen, för att tömma den när den blev full, droppade ormens etter på Loke, och då vred han sig så kraftigt av smärta i sina snaror att han framkallade jordskalv.

Loke hade sönerna Vale och Narfe med sin hustru Sigyn. Med jättinnan Angerboda hade han barnen Fenrisulven, som i Ragnarök skall sluka Oden, Midgårdsormen (även kallad Jormundgand), vars etter i Ragnarök skall ta död på Tor samt dödsgudinnan Hel. Å andra sidan blev Loke, i gestalt av en märr, mor (!) till Odens åttafotade häst Sleipner.

Loke kallades också för:

Lopt ("luftfararen" eftersom han ägde skor med vilka han kunde vandra i luften.

Laufeys son, kenning i bland annat Kvädet om Trym och Loketrätan (Lokasenna).

Vargens fader, i betydelsen att det var han tillsammans med jättinnan Angerboda som framavlade Fenrisulven.

Gökstenen, Södermanlands runinskrifter 327, är en runsten vid Näsbyholm i Härads socken i Södermanland. Den är av granit och ryktbar genom sina run- och bildristningar.

Ristningen, som i sina huvuddrag återger samma figurer som på Ramsundsristningen, föreställer scener ur den nordiske sagohjälten Sigurd Fafnesbanes liv. Utanför runslingan och nederst på ristningen är tecknad bilden av en kämpe med framböjt huvud, som håller i ett stort svärd med båda händerna och ränner denna tvärs igenom runormens, Fafners, kropp. Det är Sigurd, som på Regins inrådan mördar Fafner för att bemäktiga sig de skatter, på vilka han vilar. Ovantill åt vänster inom slingan är en utter avbildad, som skall föreställa Regins och Fafners bror Otr, vilken iklädde sig utterhamn för att fiska i Andvares fors och därunder blev ihjälslagen av Loke.

Sigurds fosterfar, smeden Regin, framställs till vänster på stenen med en hammare i ena handen och antagligen ett svärdsämne i den andra. Längst upp i vänstra hörnet är ett städ och en dubbelbälg avbildade. Nedanför smeden och sedan längre till vänster syns en hök och en huvudlös kropp, som tolkats som Regin. Genom att åhöra hökens samtal med en annan hök (som inte finns avbildad på Gökstenen, men på Ramsundsristningen) lär Sigurd känna det svek, varmed han hotas av Regin, och hugger därför huvudet av denne.

Mitt på bildfältet står en häst med en börda på ryggen och med huvudet vänt åt höger samt nosen liksom instucken i en töm, vilken bildar en lynga och är bunden vid ett högt bladlöst träd. Det är hästen Grane, som lastad med Fafners skatter står väntande på Sigurd. Mitt på bildfältet är ett stort kors, ett tecken på att ristningen härstammar från kristen tid, och längst till höger ormens huvud, som är vänt inåt fältet.

Inskriften kan bara delvis tolkas, eftersom ristaren genom ett gåtfullt skrivsätt velat visa sin skicklighet och pröva läsarens skarpsinne. Ristningen anses tillhöra förra hälften av 1000-talet.


Gökstenen

Ramsundsristningen med detaljer ur Sigurd Fafnesbanes liv.

Sigurd Fafnesbane eller Sigurd Völsung är en hjälte i nordisk mytologi, son till Sigmund och Hjördis. Han var gift med Gudrun Gjukedotter, och tillsammans fick de en son. Sigurd förälskade sig sedan i Brynhild och tillsammans med henne fick han dottern Aslög. Legenden om Sigurd ingår i den nordiska Völsungasagan och den tyska motsvarigheten Nibelungenlied, som Richard Wagner baserade Nibelungens ring på.

Sigurd lyckades dräpa draken Fafner och komma över en stor skatt. Skatten innehöll bland annat den magiska ringen Andvaranaut som gjorde sin ägare rik. Tidigare hade dock Loke avtvingat dvärgen Andvare ringen, men denne hade som hämnd försett ringen med en förbannelse: ringen skulle förgöra den som ägde den. Ringen förgjorde så först Fafners far Hreidmar, därefter Fafner och till slut även Sigurd. Den tog dvärgen med sig på köpet.

De huvudsakliga tilldragelserna i Sigurd Fafnesbanes liv skildras på Ramsundsristningen och på Gökstenen.

Denna ristningen finns i Eskilstuna, Sundbyholm.

I nordisk mytologi var Vigrid slätten där asarna och jättarna ledda av Surt drabbade samman vid Ragnarök. Namnet kan möjligen betyda ”platsen där striden rör sig”.

Citat ur Poetiska Eddan (Oden talar):

Vigrid heter vallen där till vig de mötas,
Surt och de milda makter;
åt alla håll är den hundra rastmil,
där få de drabba samman.

Valhall på isländsk handskrift från 1600-talet. I porten syns väktaren Heimdall.

Valhall eller Valhöll ("de stupade krigarnas hall") var i nordisk mytologi guden Odens boning i Asgård. Det berättades att män som dött i strid kunde få komma till Valhall och vara med och kriga mot jättarna. De dog och återuppstod varje dag, och varje kväll hade de fest och åt av grisen Särimner och annan mat.

Citat från Poetiska Eddan:

Alla som komma till Odins boning
känna igen den genast:
sköldtäckt, med spjut och sparrar, är huset,
bänkar strödda med brynjor.

Alla som komma till Odins boning
känna igen den genast:
det hänger en varg öster om porten,
en örn sitter lutad däröver.

Fjölner (eller Fjolner) är i den nordiska asatron Frejs och jättinnan Gerds son, och ska enligt sagorna ha varit kung över svearna. Enligt Grottesången var han samtida med kejsar Augustus, och lär i så fall ha levat någon gång under första århundradet f.Kr och i början av första århundradet e.Kr..

Fjölner skall enligt Ynglingasagans regentlängd, vars första kungar enbart har mytiska namn, ha varit kung över svearna. Legenden förtäljer att han under ett besök hos den danske kungen Frode på Själland ska ha druckit sig så berusad att han i sömnyra drunknat i ett mjödkar hos densamme. Om detta skaldades det sedan att Fjölner hade drunknat i "vindlös våg". Han ska också ha sålt trälinnorna Fenja och Menja till kung Frode, som sedan lät dem mala guld i kvarnen Grotte.

Vergelmer eller Hvergelmer (”den brusande kitteln”) var i nordisk mytologi den källa eller brunn i Nifelheim som gav världsträdet Yggdrasil vatten. Alla andra vattendrag härstammar från Vergelmer.

Draken Nidhögg residerar vid Vergelmer. Enligt vissa uttolkare bör Vergelmer vara identisk med Urdarbrunnen.

Långhuset är den byggnadstyp som framför alla andra förknippas med nordisk forntid. I stora delar av Nordeuropa var den allmän från neolitikum till början av medeltiden.

Långhuset byggdes med ett antal pålrader – dels längs långsidorna och gavlarna, dels bärande pålar inuti huset. Olika takstolskonstruktioner avlösta varandra. Det långa inre rummet kunde uppta hela husets längd eller delas av i olika avdelningar.

Långhus gjorde verkligen skäl för namnet – upp till 30 meter långa eller mer var ingen ovanlighet. I detta hus bodde vanligen en hel gårds befolkning, bonden med familj och lite släkt, kanske några fler.

Karaktäristiskt för långhuset är vindögat, rökgångens öppning ovanför gaveln, som lånat sitt namn till ordet för fönster i såväl norskan (vindu [bokmål], vindauga [nynorsk]) som engelskan (window).

Fulla ("fullkomlig") var en av asynjorna i Friggs systerskap i nordisk mytologi.

Fullas särskilda uppgift var att bära Friggs skrin och vårda alla hennes skodon. Hon är med i Friggs hemliga råd, och Frigg låter henne veta allt om gudars och människors öden. Fulla brukar gestaltas med utslaget hår och guldband kring pannan. Man skall åkalla Fulla om man har en hemlighet.