Ratatosk
Ratatosk var i nordisk mytologi en ekorre som springer upp och ner i världsträdet Yggdrasil och befordrar förolämpningar mellan draken Nidhögg vid trädets rot och örnen Hräsvelg i trädets topp. Ratatosk omnämns i eddadikten Grímnismál, varifrån Snorre hämtar sin kunskap om djuret.
Den troligaste förklaringen till namnet är att det är av anglosaxiskt ursprung: ræt (råtta) och tusc (vass tand). Ett träd, en ekorre, en drake och en rovfågel förekommer på det engelska Bewcastlekorset (Bewcastle Cross).
Räsvelg
Räsvelg eller Hräsvelg var i nordisk mytologi en örnjätte som satt vid himlens ände i norr och skapade vindarna genom att slå med sina vingar.
På Räsvelg's gigantiska näbb, mellan ögonen, sitter höken Väderfölne.
I fädrernas gudasaga berättad för ungdomen så beskrivs Hräsvelg som liksväljaren. Hräsvelg har där sällskap av örnen Are. De kommer att samlas med Yggdrasils andra rovdjur för att invänta att likportarna öppnas. Då ska de döda som varit i Helheim "underjorden" tillsammans med de nu dött för andra gången träda ut genom likportarna och när de fördömda kommit genom dem, störta de vingade demonerna öfver de åt dem utsedda offren, trycka dem under sin dolkhvassa fjäderklädnad och flyga med gräsliga skrän genom Nifelhels töckenrymder till de för dem bestämda pinorummen.
Detta dystra land (Nifelhel) är dock endast förgården till de egentliga kvalhemmen. Ett svalg förer därifrån ned till nio under Nifelhel belägna ofantliga pinohålor. Ur svalget uppstiga vidriga ångor, och älfven Slid vräker sina svarta slammiga vattenmassor ned för dess branter. I detta svalg är det som Nidhögg och de andra flygande demonerna störta sig med sina offer. Innan de aflämna dem, borra de sina näbbar, käftar och klor i deras lemmar och slita dem i trasor; men lemmarne växa åter tillsammans: en tredje död ges för de fördömda icke. Därefter fördelas dessa mellan pinohålorna i enlighet med de dödssynder, som de begått. De nio straffvärldarne bestå af nio oerhördt vidsträckta fjällgrottor, förenade med hvarandra genom öppningar, brutna i bergväggarna och stängda med portar, utanför hvilka stå väktare som till skepnad och uppförande äro vartecken af de synder, vilkas förövare de bevaka. Den längst i norr belägna straffhålan kallas Likstränderna.
Hräsvelg ingår i en särskild grupp av jättar, närmast kosmiska väsen, som, för människan och världsalltet, symboliserar farliga makter. Till dessa räknas förutom Hräsvelg själv, Fenrisulven och Midgårdsormen och likaså Hel och Nidhögg.
Oden
Oden som vandringsman
Oden är den ene krigsguden, samt den äldste, störste och visaste av asagudarna i den nordiska mytologin. Han är också skaldekonstens gud och de dödas gud, och är den främste utövaren av sejdkonsten. Namnet Oden har samma etymologiska grund som Od, Frejas försvunna make. Oden hade också flera andra namn, såsom Gangleri ("Den färdtrötte"), se vidare lista över namn på Oden. Under namnet Jolner är Oden känd som julens speciella gud. Några namn har tillkommit genom bruket av kenningar i den forntida diktningen.
I nordisk mytologi är Oden, Tor och Loke de tre gestalter som uppträder oftast.
Namnvarianter
Oden har omnämnts med ett mycket stort antal namnvarianter, exempelvis "Allfader" när han uppträder som alla människors och gudars fader, "Enöga" på grund av att han offrade sitt ena öga i Mimers brunn och "Hangadrott" då han både hängde sig själv på Yggdrasil för att vinna kunskap och för att få runornas visdom. Därav kommer en tradition att hänga människor och djur som offer åt Oden. För fler namn på Oden:
Attribut
Odens attribut är hästen Sleipner, som har åtta fötter, korparna Hugin, som betyder "tanken", och Munin, som betyder "minnet", och vilka är Odens budbärare och spejare, hans båda vargar Gere och Freke, hans spjut Gungner som aldrig missar sitt mål, samt armringen Draupner.
Härkomst
Oden är son till Burr och sonson till Bure, som i sin tur uppkom när urkon Ödhumla slickade frost- och salttäckta stenar. Tillsammans med Frigg har Oden sönerna Balder, Hermod och Höder. Likt andra höggudar, till exempel grekernas Zeus, är Oden inte monogam, han har många barn med olika kvinnor. Som Odens äldste son räknas Tor, vars mor är Jord - alltså jorden själv; möjligen ett sidonamn på Frigg, men den saken är osäker.
Oden som gud
Krigsgud
Oden är en av två fornnordiska krigsgudar, troligen yngre än kollegan Tyr. Tyr dyrkades främst av fotfolket, medan Oden dyrkades av befälet. De båda gudarna har i de germanska språken givit namn åt tisdag respektive onsdag.
I motsats till Tor använder Oden list och trolldom för att bekämpa ondskan. Sin stora visdom har han fått i utbyte mot sitt ena öga vilket han offrade i Mimers brunn. Hans viktigaste attribut är spjutet Gungner, liksom Tors är hammaren Mjölner. Oden har också sina två korpar Hugin och Munin, som flyger världen runt och skaffar information om allt som hände. När de kommer tillbaks till Oden sätter de sig på hans axel och viskar all viktig information i hans öra. Till Odens djur och kända attribut hör också den åttafotade hästen Sleipner och de båda vargarna Gere och Freke.
Som krigsgud har Oden en märklig psykologi, då han också är den store grubblaren bland asar och då han är den främste utövaren av sejdkonsten, bland nordbor annars hållen för omanlig. Ovanligt nog bland höggudar plågas han av dåligt samvete, inte minst därför att han i tidernas gryning ingått fostbrödralag med Loke, som sedan låtit dräpa Balder, godast av alla gudar, varför Oden ställts inför valet att antingen bryta en ed eller låta det onda härja fritt. För att komplicera det ytterligare är det Loke som ser till att Oden får både spjutet Gungner och den åttafotade hästen Sleipner.
Dödsgud
Som de dödas gud har Oden hälften av dem som fallit i strid, de så kallade enhärjarna i sin boning Valhall; den andra hälften går till Freja. Enhärjarnas glada liv i Valhall har ofta jämförts med den kristna himlen, vilket delvis är missvisande, eftersom Valhall, till skillnad från himlen, endast tillhör denna tidsålder och går under samtidigt med världen. Enhärjarna tränas varje dag i alla de krigskonster som finns för att bättre kunna strida i det väntande Ragnarök, gudaskymningen.
Likt de flesta nordiska gudar är Oden inte odödlig. Han faller i Ragnarök, då de enda gudar som överlever är några som inte utövat makt i denna tidsålder. Enhärjarnas lott är inte evigt liv, utan att falla i det godas sista strid mot det onda.
Andra områden
Oden är inte bara krigets gud utan också skaldekonstens. Han sägs ha skapat runorna, som inte bara hade en kommunikativ funktion utan även ansågs magiska i forntidens norden. I sin omättliga törst efter visdom skall han ha offrat ena ögat i Mimers brunn, och hängt sig själv, Oden offrad åt Oden, i nio dagar. Därför kallas han också för hängguden och man blotade till honom genom att hänga folk. Särskilt i Uppsala där man vart nionde år arrangerade stora fester i Odens ära och hängde hundratals trälar för att försäkra sig om goda skördar. Hans offrande av ena ögat kan jämföras med den andre krigsgudens - Tyrs - offrande av ena handen.
Oden är alltså en mycket nyfiken gud, och bland annat ska han ha spetsat sig själv uppe i Yggdrasils stam för att få veta hur det är att dö. Därav kan trädet också ha fått sitt namn. Yggdrasil har tolkats som "den förskräcklige stormgudens häst". "Ygg", det vill säga "den förskräcklige stormguden", är ett annat namn på Oden.
Oden i folktron
Gunnar Olof Hyltén-Cavallius skriver i Wärend och wirdarne (1864) att hedendomens världsåskådning och gudalära länge fanns kvar såsom folktro vid sidan av kristendomen. Spillror av hedendomen överlevde därigenom ända in på 1800-talet.
Hyltén-Cavallius menar att dyrkan av Oden levde kvar i Värend i södra Småland fram till början av 1600-talet, men att man använde namnet "den andre" och att "den andre" hade drag av både Oden och djävulen. Bilden av Oden som Valfader, en slags krigsgud, levde kvar ännu i slutet av 1600-talet. I norra Småland ska läsning mot floget hos hästar inkluderat Odens namn. Likaså levde det länge kvar i Värend ett bruk att lämna kvar en hötapp på åkern åt Odens hästar. Hyltén-Cavallius berättar vidare att ännu på 1800-talet så sågs i höstdimmorna en gestalt med vidbrättad hatt på Ulvsbodamyren i Vislanda socken i Allbo härad och denna gestalt tolkar Hylten-Cavallius som en kvarleva av Oden.
En annan väl spridd föreställning är den om Odens jakt.
Oden i den historiska forskningen
Enligt Snorres uppfattning i yngre Eddan var Oden en historiskt existerande människa, som från "Tyrkland" invandrat till Svitjod och här blivit upphöjd till gud efter sin död. Teorin har tagits upp av Thor Heyerdahl. I Ynglingasagans prolog berättar Snorre Sturlason att det saxiska folket uppkom genom att asakonungen Oden och hans folkskaror, på sin färd från Svarta Havet till Sverige, lämnade kvar två av sina prinsar i norra Tyskland, varifrån deras ättlingar sedan lade under sig det som sedan blev Saxland. Snorre hävdade också att asarna kallas så därför att de kom från Asien, vilket får räknas som en folketymologi.
I den likaledes euhemeristiska historiesynen på 1600-talet framfördes av Olof Verelius och Johan Peringskiöld åsikten att Oden hade en historisk förebild som de gav namnet Sigge Fridulfsson.
Tanngnjost och Tanngrisner
Tor i sin vagn med bockarna Tanngnjost och Tanngrisner.
Tanngnjost (”den som gnisslar tänder”) och Tanngrisner (”den som har glest mellan tänderna”) var i nordisk mytologi guden Tors två bockar. När åskan gick berodde det på att Tor var ute med den vagn som drogs av dessa bockar.
I berättelsen om Tors färd till Utgårdaloke slaktas både bockarna på kvällen för att återuppväckas till livet på morgonen av Tors hammare Mjölner. Med på färden var Tjalve och Röskva. Tjalve gjorde en av bockarna halt genom att bryta ett av dess ben för att komma åt märgen när han åt.
Nidhögg
Nidhögg gnager på Yggdrasils rötter i denna illustration från en isländsk skrift från 1700-talet
Nidhögg eller Nidhugg var i nordisk mytologi en drake som levde vid Yggdrasils rötter intill älven Vergelmer och gnagde på dess rötter. Nidhögg symboliserar på så sätt ondskan i världsaltet som ständigt gnager på livsträdet. Enligt myten vistas Nidhögg också i Hels rike där han suger blodet ur de dödas kroppar. Nidhögg låg också i ständig konflikt med örnen Hräsvelg (ibland ersatt med tuppen Gyllenkammre) som satt i Yggdrasils topp.
Nidhöggs roll som ondskans och undergångens symbol återkommer i Valans sista spådom i Voluspá. När asarnas rike har störtats skapas i ett tydligt återfödelsetema återigen ett rike där Balder och Höder skall regera. Men när detta rike vuxit fram spår Valan i en syn att "Dunklets drake" skall skådas i fjärran, och att han bär lik i sina fjädrar. Nidhögg sveper över slätten och världen går slutligen under.
Hervarar saga
Hervarar saga är en isländsk fornaldarsaga från 1200-talet som innehåller material från en äldre saga. Den berättar om krig mellan ostrogoter och hunner.
Sagan handlar om sköldmön Hervor och hennes son Heidrek, kungen av Reidgotaland vid Dnepr. Mellan dennes söner Angantyr och Hlod, utbryter inbördeskrig om faderns arv, varvid Hlod söker hjälp från hunnerna. Angantyr i sin tur får hjälp av sin faders fosterfar Gizur, kung av Götaland. En stor strid äger rum och Hlod blir besegrad och dräpt. Svärdet Tyrfing spelar en central roll.
Sagan innehåller även berättelsen om den svenske kämpen Hjalmar den hugstore och dennes kärlek till den svenska kungadottern Ingeborg. Hjalmar blir utmanad av en rival vid namn Angantyr, en bärsärk från Småland och de två utkämpar en holmgång på Samsö. Hjalmar går segrande ur striden men dör av sviterna från sina sår och Ingeborgs hjärta brister då av sorg.
Mot slutet av sagan berättas det att Angantyr fick sonen Heidrek Ulfham som länge var kung av Reidgotaland. Heidreks dotter hette Hild och hon fick sonen Halvdan snälle som blev far till Ivar Vidfamne.
I vissa isländska handskrifter från 1600-talet slutar Hervarar saga med kungliga ättartal. Detta avsnitt anses inte ursprungligen tillhöra Hervarar saga, eftersom dess karaktär är antikvariskt snarare än litterärt. Avsnittet listar en svensk kungalinje från innan vikingatid ända fram till Filip av Sverige (1110–1118).
