Saga "den som ser" är en asynja i nordisk mytologi.

I "Sången om Grimner" berättas att Oden gärna kommer och besöker Saga i hennes boning Sökkvabäck, där de dricker härliga drycker ur hennes gyllene kärl där svala vågor sägs brusa stilla. Enligt Snorre är hon ett fristående väsen som ingick i Odens maka Friggs heliga systerskap av asynjor. Som seendets gudinna kan hon mycket väl vara identisk med Frigg då Oden och Frigg sitter tillsammans i Lidskjalf och ser ut över alla världar i prosainledningen av "Sången om Grimner".

Namnet Sága bör inte förväxlas med det isländska ordet saga, som betyder "historia" eller "berättelse".

Dain, Dvalin, Duneyr, och Duratror äter av Yggdrasils topp.
Från ett isländskt 1600-talsmanuskript

Dain, Dvalin, Duneyr och Duratror, namnet på fyra hjortar som lever i världsträdet Yggdrasils topp och betar på dess grenar. Morgondaggen samlas i deras horn och formar världens floder. Namnen betyder Döding, Den djupt sovande, Dunöra samt Slummer.

Följande rader står i Gylfaginning från den Prosaiska Eddan av Snorri Sturluson:

Fyra hjortar stå med styvsträckt hals

och tugga på trädets knoppar;

Dain och Dvalin, Duneyr och Dyratror,

Snorre kan ha hämtat inspirationen till detta från Sången om Grimner.

Erik Brates översättning
Hjortar finnas ock fyra
med finböjda halsar,
som å trädet på grenarna gnaga,
Dain och Dvalin,
Duneyr och Duratror.

Frej med sin galt och svärd

Frej eller Frö är en fruktbarhetsgud i nordisk mytologi. Frej är son till Njord, bror till Freja (även kallad Fröja), far till Fjölner med jättinnan Gerd.

Frej bor på Alfhem i Asgård. Hans skepp Skidbladner (Skíðblaðnir), byggt av Ivaldesönerna, kan segla på land, har alltid medvind och går att vika ihop. Han äger galten Slidrugtanne eller Gyllenborste, som kan springa på land eller luft bättre än någon häst, samt hästen Blodighove. Han har två namngivna tjänare: Byggve och Bejla som förknippas med skörden.

Frej tillhörde liksom sin syster och far vanerna, men bodde hos asarna som fredsgisslan efter kriget mellan de båda gudagrupperna. Att hans boning dessutom heter Alfhem tyder på ett samband mellan vaner och alfer; båda är dessutom förknippade med fruktbarheten. Jämte Oden och Tor var han främst i kulten.

Adam av Bremen uppger att Oden, Tor och Frej hade var sin bild i templet i Uppsala. Adam hade fått sin information i andra hand från kristna resenärer, själv satte han aldrig sin fot i Uppsala. Som fruktbarhetsgud framställdes Frej ofta med framträdande fallos. I kulten ingick sånger och handlingar som upprörde samtida kristna, de fördömde kulten som oanständig.

I mytologin framträder Frej däremot mycket sparsamt - den mest framträdande berättelsen är den om honom och Gerd. Snorre beskriver honom som skön, kraftfull och barmhärtig, och kallar honom veraldar guð - "världens gud" och Gerd som "en strålande vacker mö". På Skirners initiativ sänder Frej sitt svärd och en häst till Jotunheim, jättarnas land, för att fria till Gerd, men gåvorna avvisas av gudinnan. Först när Skirner hotar henne med förbannelser accepterar hon att möta Frej vid Barrö efter nio nätter.


Statyett som anses föreställa Frej.
Daterad till 1000-talet, funnen i Rällinge i Sverige

Frej nedgörs av jätten Surt under Ragnarök med hans brinnande svärd.

Frej omnämns också som stamfader till den svenska kungaätten Ynglingaätten och kallas då för Yngve-Frej av Snorre, vilket antyder att Yngve eller Yngvi kan ha varit ett äldre namn på Frej. Möjligen kan en sådan kung ha existerat, och utgjort någon sorts grund för myten om Frej, men om guden Frej eller kungen Yngve är den mest reella av de båda kan man idag inte reda ut historievetenskapligt.

Frej (i formen "Frö") har gett namn till Frösön, i Jämtland och många andra svenska orter.

Breidablick eller Bredablick ("den vida omkring glänsande") var i nordisk mytologi guden Balders boning.

Snorre beskriver Breidablick som rent och snyggt och säger att: "Fagrare ställe finns inte".

Byggnaden har fått låna sitt namn till en del andra byggnader som har byggts under nya tiden, till exempel tornet Bredablick på Skansen i Stockholm och en restaurang på toppen av Mösseberg ovanför Falköping. Namnet används även i andra sammanhang där man vill betona vidsynthet i bokstavlig eller överförd bemärkelse.

Det finns även ett Breidablick på Åland.

Delling (”den ljuse”) var morgonrodnadens gud i nordisk mytologi. Han tillhörde asarnas ätt och var Nattens tredje make och Dagens far.

Delling tjänstgjorde som väktare vid Balders boning Breidablick

Finns inte så många filmer som kan förknippas med just Nordiska mytologin. Men här är två stycken iallafall.
 



Korpen flyger (Originaltitel: Hrafninn flýgur)
En isländsk film från 1984

Handling:
Handlingen utspelar sig under vikingatiden. En grupp vikingar plundrar på Irland och en liten pojke – som aldrig namnges under filmens gång (men som däremot kallas "Gäst" (isl. "Gestur"), eftersom karaktärerna bara känner honom som deras gäst) - blir vittne till hur föräldrarna dödas och systern blir bortrövad. Tjugo år senare kommer han till Island för att befria sin syster och söka hämnd på sina föräldrars mördare. Det visar sig dock att hans kristna syster inte vill befrias.

Einhärjar eller enhärjar var i nordisk mytologi de fallna krigare som Odens valkyrjor ansåg ha dött en tapper och ärofull död i strid, varvid de fördes till Valhall, det fornnordiska himmelriket. Femhundrafyrtio dörrar ska enligt Grímnismál leda ut ur Valhall, och genom var och en av dessa kan åttahundra man marschera i bredd, vilket säger något om einhärjarnas antal. Snorres Edda beskriver hur de varje morgon tågar ut till Idavallen, i mitten av Asgård, där de dagen lång roar sig med att hugga varandra i småbitar. När skymningen faller torkar dock det ljutna blodet åter in i köttet, avhuggna lemmar letar sig tillbaka till sina kroppar och de fallna reser sig livs levande igen.

Einhärjarna festar sedan kvällen och natten igenom i Vallhall. Gudakocken Andrimner tillagar en festmåltid av grisen Särimners fläsk i kitteln Eldrimner, vartill serveras mjöd som mjölkats från geten Heidrun, vilken betar av Yggdrasils blad. Natten är alltid så lång att också den siste einhärjare som somnar i fyllan hinner få sig en god natts sömn, och när de alla vaknar nästa morgon lider de inte av baksmälla eller andra krämpor från nattens tillställningar.

Det sägs även att fridsammare, men inte mindre ärevördiga själar, istället eskorterades till Frejas borg Folkvang.

Vid Ragnarök kommer tuppen Gullinkambe att gala från Valhalls tak. Oden kommer då att leda einhärjarna till slagfältet Vigrid, där den slutgiltiga striden kommer att stå med mellan asar och ljusets makter mot jättarna och andra mörkrets härskaror.

Idun var i nordisk mytologi Brages hustru, dotter till dvärgen Ivalde och ljusdisen Hildegun. Hon är omväxlande beskriven som kärlekens och kunskapens gudinna.

I poesin är hon mest känd ifrån en berättelse som Brage berättar om hur hon blir lurad av Loke till att gå utanför Asgård och blir bortrövad av en jätte som vill åt de ungdomens äpplen som Idun delar ut till övriga asar. Under Iduns frånvaro börjar asarna åldras och de tvingar Loke att rädda hem henne igen, vilket han gör förvandlad till en falk och med Idun förvandlad till en nöt.

En regnbåge, den som ansågs vara vägen till gudarnas boning.

Bifrost (uttal biv-råst, kognat med en icke belagd svensk form *Bävrast; "den darrande vägen", "den flammande bron") eller Bilröst var i nordisk mytologi en bro som ledde från jorden till himlen och slutade i Asgård där Heimdall bodde.

Varje dag red asarna över bron till domsplatsen under Yggdrasil. Bron hade tre färger och sas vara mycket solid. Den brukar identifieras med regnbågen eller Vintergatan.

På modern isländska heter den Bilröst i Poetiska Eddan och Bifröst i Snorres Edda.

Företeelser uppkallade efter Bifrost

Det finns mängder av platser, organisationer och annat som är uppkallade efter Bifrost eller någon av dess namnvarianter. De som räknas upp här är bara några exempel.

• Bifrost är namnet på en stadsdel i Mölndal. Där finns en låg- och mellanstadieskola som heter Västerbergsskolan samt Lindhagaskolan som är för högstadiet. Bostadstypen i Bifrost är lägenheter.
• Bifrostorden är ett svenskt ordenssällskap grundat 1925.
• Det finns även ett norskt asatrosamfund vid namn Åsatrufellesskapet Bifrost. De har varit officiellt godkänt samfund sedan 1996.
• Bifrost är namnet på en Linux-distribution för routrar och brandväggar, utvecklat på Sveriges lantbruksuniversitet.
• Bifrost är även namnet på en trojansk häst.

Hermod (krigsmodet) var en djärv hjälte i nordisk mytologi son till Oden och Frigg.

I en berättelse rider han på Sleipner till Hels underjordiska dödsrike för att återkalla sin bror Balder till de levandes värld. Han är även den som välkomnar de förnämsta gästerna som förlänats bänkplats bland hjältarna i Valhall. Det är gott att åkalla Hermod om man har ett budskap som man till varje pris vill skall nå fram.

Balder och Nanna med Hermod

Nanna ("den djärva") var enligt bland annat Snorres Edda en gudinna i nordisk mytologi, syster till Hildegun, hustru till Balder. Tillsammans hade de sonen Forsete. Nanna dog av sorg när hennes make blev dödad av Höders och Lokes mistelpil och brändes tillsammans med honom på hans skepp. De som känner allt för stor sorg efter en näras bortgång kan känna förtröstan genom att åkalla Nanna. Nannas far var Gevar som är densamme som månguden Måne (även kallad Nep,Öjlime och Nöckve).

Forsete ("domsförmannen") var en laggivare och domare i nordisk mytologi. Son till Balder och Nanna.

Forsete satt vid gudarnas hov och gav råd vid vanskliga mål. Han har det bästa tingsstället av alla gudar och människor, för alla som har kommit dit med sina tvister går alltid nöjda därifrån. Porträtterades ofta med en stor guldyxa. Han bor i Glitne, eller Glitner. Glitnes tak är gjort av silver och stöttas av bjälkar av guld.

Jätte var i nordisk mytologi och folktro en storväxt och stark varelse med människogestalt, ibland klumpig och enfaldig, ibland ond och lömsk, men ibland också trollkunnig och vis. Jättarna var ofta fientliga mot gudar och människor, men båda grupperna fick också hjälp och råd från jättarna, och flera av gudarnas gemåler var jättar. De kallades även för resar (risar) i synnerhet bergsresar (bergrisar) samt tursar (þursar) i synnerhet rimtursar (hrímþursar). En jättinna kallades vanligen för en gyger (gýgr), men även för trollkona o. dyl. Ordet jätte anses vanligen vara besläktat med verbet äta (denna etymologi föreslogs först av Jacob Grimm) och ha betydelsen av glupsk frossare (jfr. antikens människoätande cykloper och laistrygoner); turs och rese torde betyda "stark"; i nyisländskan antyder risi storlek, jötunn styrka, þurs dumhet.

Enligt den nordiska gudaläran var rimtursarna bland de tidigaste gestalterna som tog form jämte gudarnas urfader Bure och Ymer – en jätte av kosmiska dimensioner. Hela världen skapades sedan av hans döda kropp. Rimtursarna dränktes därpå i Ymers blod (dvs. världshaven) sånär som på en viss Bergelmer och hans maka, från vilken senare tiders jättar härstammar.

Efter sitt ursprung associerades jättarna med urtidens kaos och de vilda, otämjda naturkrafterna. De beskrevs som giganter som kunde kasta klippblock flera mil och som lämnade spår efter sig i landskapet i form av jättegrytor, flyttblock och gravhögar. De är fientliga mot all högre odling samt även till sitt yttre vanskapliga – omåttligt stora, månghövdade, svarthyade och skräckinjagande. Deras välde är Jotunheim, en av Yggdrasils nio världar, vilken tänktes breda ut sig bortom Midgårds gränser framför allt i norr och i öster, där ständigt snöhöljda berg och djupa skogar avskärmar människornas värld från jättarnas. I Jotunheim har de en väldig fästning kallad Utgård förestånden av den vildsinte jätten Utgårdaloke.

I Midgård bor de i mörka hålor eller vid jordens utkanter och ibland de vilda fjällen. De älskar mörkret och mörkrets gärningar; i synnerhet är detta fallet med de jättinnor, som kallas mörkridor och färdas omkring nattetid, ridande på ormtyglade ulvar, och bedriver allt ofog Överraskas dessa onda varelser av solens ljus, förvandlas de till sten. Det är mot detta jättesläktens avskum, som Tor för en ständig kamp.

Icke desto mindre kunde jättarna också beskrivas som storväxta människoliknande gestalter som accepteras av asarna. Gudar och jättar är i själva verket besläktade, eftersom gudafadern, Oden, på mödernet härstammar från jätten Böltorn. Äktenskap ingås mellan gudar och jättar: Njord äktar Skade, Gerd blir Frejs maka, Oden vinner Gunnlöds kärlek, och Tor själv, jättehataren, älskar Jarnsaxa, Magnes moder. Loke, som både på fädernet och mödernet är av jättesläkt, är fullständigt införlivad med gudakretsen. Havsjätten Ägir inbjuder gudarna till gästabud och gör hos dem återbesök.


Jättinnan Gunnlöd, Suttungs dotter

I likhet med titanerna i den grekiska gudasagan utgör jättarna ett äldre släkte, undanträngt av gudarna och på väg att utplånas; men förutom den forntida överväldigande styrkan har de även bevarat forntidens oskuld och enfald samt en urgammal visdom och en kunskap, som går längre tillbaka mot tingens upphov, än de senare tillkomna gudarna kan minnas. Därför söker också Oden att hos Mimer, Vaftrudner och andra jättar inhämta denna prokosmiska kunskap. Alla dessa jättar och jättinnor, som brukar umgås fredligt med asarna, beskriver myten som visa och vackra och deras boningar omges ofta med en viss hemtrevnad.

I flera sägner omtalas, att jättar av en utfäst arbetslön luras att uppföra ansenligare byggnader. Så uppfördes till exempel Midgårdsborgen av en jätte. Men de går alltid miste om arbetslönen; när byggnaden är nära sin fullbordan, blir de antingen dödade av Tors ljungeld eller förvandlade till sten.

I Ragnarök där den slutgiltiga striden mellan gudar och jättar utkämpas, går jättarna under för evigt; i den nya världen, som därefter uppkommer, finns ingen plats för jättesläktet.

Jättar förekommer också ofta i sagor. Oftast är de då fientliga mot människorna men undantag finns. Det är också vanligt att jättarna går hemska öden till mötes. Ett exempel på en sådan saga är den om jätten Finn i Lund. I denna saga påstås att jätten Finn skulle ha byggt Lunds domkyrka men sedan förvandlats till sten.


Jättar som rövar bort Freja.

Liksom jättarna tidigare kämpade mot asagudarna, strider de under kristna tiden mot Kyrkan och kastar i sin förbittring stora klippstycken ("jättekast") mot kyrkorna, eftersom de inte kan tåla klockklangen. Tron på jättar har varit allmänt utbredd. Överallt visar man dessa av jättarna slungade klippblock, och folksägnen har än i dag mycket att berätta om bergtagna människor, om jättarnas ofta praktfulla boningar i klippan, om deras rikedomar och deras hulliga hjordar.

I norsk folktro och saga antog trollen sådana proportioner att de måste betraktas som jättar.

Inom den församiska föreställningen är jiettanas människoslukande personer med flera fruar. De kunde tillfångatas och ätas upp av människorna, och buken var fylld med metaller såsom silver och guld. Huruvida dessa föreställningar ursprungligen härstammar från den "germanska" mytologin kan dock ifrågasättas.

I grekisk mytologi motsvaras jättarna av giganter och titaner.

De tre nornorna.

Nornorna var tre ödesgudinnor i nordisk mytologi.

De namngivna nornorna hette Urd, Verdandi och Skuld och det har sagts att de i den ordningen representerade det gångna, det varande och det kommande, det som skall komma. Etymologiskt kommer dock orden från isländskans ord för (olycks-)öde, varða (vardande) och skola (nödvändighet) och att förbinda nornorna med ett tidsflöde är förmodligen ett senare kristet påfund som egentligen härstammar från deras romerska motsvarigheter parcerna.

Snorre Sturlasson förklarar i sin Edda att det förutom dessa tre även finns ett otal mindre nornor som följer varje människa ifrån födelsen till döden och formar dennes öde (se t ex fylgja, hamingja och vård). Enligt somliga uttolkare ska Urd i (den samgermanska) begynnelsen ha varit ensam ödesgudinna. En norna kunde vara både god och ond.

Nornorna sas leva i en hall vid Yggdrasils rötter intill Urdarbrunnen. Där tog de vatten ur brunnen och sand från marken omkring den jättelika asken och öste över trädet så att dess grenar inte torkade eller ruttnade. Nornorna avgjorde alla levandes öde genom att spinna på livets trådar.

Av den beskrivning vi har av nornorna kan vi sluta oss att nordborna var fatalister och liksom hos grekerna omfattade ödets nycker även gudarna - nornorna lät inte ens dem få veta hur långa trådarna var eller vilka trådar som vävdes samman.

Nornorna motsvaras i grekisk mytologi av moirerna och i romersk mytologi av parcerna.

Heimdall överlämnar smycket Bryfing till Freja.

Freja är en fruktbarhetsgudinna i nordisk mytologi, vanernas viktigaste gudinna och har därför även namnet Vanadis. Hon är dotter till Njord, och syster till Frej (även kallad Frö).

Det finns få myter kring Freja och Frej, men mellan raderna kan man förstå att de, liksom de flesta av vanernas gudar, ingår ett syskonäktenskap. I Loketrätan sägs det att Freja gick till sängs med sin bror Frej och att Njord ska ha fått sonen Frej med sin syster, vars namn inte är belagt i källor men har rekonstruerats som Njärd. Precis som Frej äger Fröja ett magiskt svin. Hennes heter Hildisvin och hon själv kallas ibland Syr, "sugga".

I myten kallas hennes make för "Od", en gestalt med uppenbar koppling till Oden och det beskrivs hur Freja överges av sin make och till slut fäller gyllene tårar över honom. Dessa tårar återkommer i många mytologier och brukar uppfattas som en fruktbarhetssymbol associerad med regnet och dess betydelse för skörden. Freja delar även andra attribut med sina systrar i andra religioner: Hennes vagn dras av katter och hon bär det stora magisk halsbandet Brisingamén. Detta ska hon ha kommit över genom att tillbringa en natt med var och en av dvärgarna som tillverkade halsbandet. Hennes andra namn anspelar även de på hennes roll som fruktbarhetsgudinna: Gefn ("givaren"), Härn och Hörn ("beskyddaren").

Som fruktbarhetsgudinna har Freja naturligtvis också rollen som kärleksgudinna. I berättelserna om henne försöker andra gudar ofta göra sig lustiga eller förolämpa Freja genom att anspela på denna roll: Loke kallar henne alla gudars och alfers älskarinna, jättinnan Hyndla kallar henne gethona som tillbringar nätterna hos bockar. I myterna berättas det också om hennes status som sexsymbol: många jättar är villiga till både nid och stordåd för att vinna henne och hon betalar det magiska smycke dvärgarna ger henne in natura.

Freja har dock mörka sidor och med sin makt över jordens krafter anses hon stå underjordens gudinna Hel nära: Precis som Oden kräver hon offer av sina tillbedjare. Oden, som av Loke informeras om hur hon kommit över Brisingasmycket, ser här en chans att utnyttja detta och lyckas genom Lokes konster ta ifrån henne smycket. För att få tillbaka sitt smycke kräver Oden att hon i gengäld ordnar så att två storkungar med vardera tjugo småkungar under sig blir osams och ständigt råkar i krig. Trolldom och förbannelser skulle ha den effekten att kämparna ideligen strax står upp och slåss igen efter att ha "bitit i gräset". Freja ordnar detta och tar sedan dess i sin boning Folkvang emot hälften av einhärjararna som anländer till Valhall. De ständiga krigen människor emellan brukar skyllas på denna myt.

Hennes kult har många inslag av shamanism och, liksom Oden, utövar hon sejd: De extatiska akter där den som leder kulten kan se både bakåt och framåt i tiden och in i andra världar. Freja sägs vara den som inför sejden bland gudarna och lär ut den till människorna. Freja har dessutom en hamn, en falkens skepnad som hon kan låna ut till de andra gudarna när de behöver se sig om i världen.

En typisk torshammare av silver funnen i Skåne.


Mjölner är i fornnordisk mytologi åskguden Tors hammare.

Mjölner i mytologin 

Mjölner ska ha blivit smidd av dvärgarna Eitre och Brokk efter en vadslagning med Loke som än en gång gjort bort sig bland de stora gudarna och klippt av Tors hustru Sif/Sivs hår. När han mötte bröderna slog han med dem ett vad där bröderna skulle göra tre gåvor till de tre gudar han blivit bestraffad av. Själv skulle även han ordna med tre gåvor och om gudarna valde Eitre och Brokks gåvor skulle bröderna få hans huvud.

Dock blev det fel vid tillverkningen och hammarens skaft blev för kort. Men trots felet valde gudarna (Oden, Tor och Njord) Eitre och Brooks gåvor. När det så var dags för bröderna att få betalningen i form av Lokes huvud lurade Loke dem genom att säga: "Vadet gällde mitt huvud men bara mitt huvud och inte min hals. Därigenom får icke halsen min på något sätt komma till skada." Gudarna höll med om detta och Eitre och Brokk var således grundlurade av Loke. Dvärgarna fick dock sin hämnd genom att sy ihop Lokes mun, som ju trots allt var en del av huvudet men inte av halsen.

Hammaren hade egenskapen att Tor kunde slunga iväg den mot målet, som den alltid träffade, och därefter återvände den själv till gudens hand. För att kunna fånga hammaren när den återvände bar Tor en handske av järn.

Enligt asatron använde Tor även sin hammare till att slunga den mot molnen på himlen och på så vis skapa åska.

Rungners dråpare är en kenning för Mjölner, Tors hammare som han slog ihjäl Rungner/Hrungner med, och som förekommer i bland annat Loketrätan.

Völvan från Völuspá

Völva eller vala är en "fornnordisk spåkvinna" som i profetisk extas skådar in i framtiden. Flera völvor (valor) omtalas i den fornnordiska litteraturen. Mest bekant är den sierska som uppträder i "Valans spådom", den inledande sången i den Poetiska Eddan. Den beskriver världens skapelse och undergång i nordisk mytologi. Ett annat exempel är beskrivningen av hur völvan Torbjorg på Grönland gick till väga vid sitt siande, vilken finns i Erik rödes saga kapitel 4.

Ordet völva är en avledning av det fornnordiska ordet vǫlr, som är en slags rund stav. Man kan därför tolka ordet som "stavbärerska". Under förkristen tid var valan en högt aktad kvinna. Hon vandrade omkring i landet och välkomnades till folkets gårdar bland annat för att besvara framtidsfrågor angående kommande skördar etcetera. Detta gjorde hon under så kallad sejd, det vill säga att hon kontaktade andevärlden genom att försätta sig i trans.

Valkyriornas ritt

Valkyria, var i nordisk mytologi ett kvinnligt andeväsen som vid slagfälten i Midgård valde ut de krigare eller einhärjare som skulle dö och förde dem med sig till Valhall.

Hos germanska folk i allmänhet förknippades valkyriorna med skräckfyllda ting. I Norden förknippades de däremot med guden Oden och förutom uppgifterna på slagfältet så betjänade de vid festerna i Valhall. Det var de som serverade gudarna och hjältarna mjöd och fläsk. En historisk koppling till valkyriorna kan ses genom de iriska medeltidstraditionerna om ingen ruaidh "den röda flickan" som vid 900-talets slut i spetsen för en vikingaflotta härjade i trakten av Ulster och gjorde sig känd för sin grymhet.

Det finns ett antal namngivna valkyrior, men gränsen mellan valkyrior, nornor och diser är flytande och flera av nedan uppräknade kvinnliga väsen omnämns också i andra roller.

Världsträdet, Yggdrasil (ungefär: ”den förskräcklige stormgudens häst”, av Ygg, ett binamn på Oden, och isländska drasil, häst), Lärad eller Mimers träd var enligt båda eddorna namnet på världens största träd. Från dess grenar som täcker hela himlen faller dagg över världen. Under denna ask (ibland kallad ek, alternativt idegran) finns den heligaste platsen där gudarna dagligen samlas till ting.

Yggdrasil har tre rötter: En som går till människornas (Midgård) och gudarnas hemvist (Asgård); den andra till jättarnas hemvist (Jotunheim eller Utgård); och den tredje till Hel, underjorden på trädets norra sida. Under var och en av dessa rötter finns en brunn: under den första roten ligger Urdarbrunnen (”ödesbrunnen”) där gudarna håller sina ting; under den andra Mimers brunn, visdomens och kunskapens källa; och under den tredje föds älven Vergelmer. De tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi bor vid asken Yggdrasils rötter, invid Urdarbrunnen, där de hämtar det vatten och den vita sand som de sedan översköljer Yggdrasils rötter med för att hindra dess stam och grenar att vissna.

I Yggdrasils krona lever fyra hjortar, Dain, Dvalin, Duneyr och Duratror, som betar av trädets blad. I toppen sitter örnen Hräsvelg (ibland utbytt mot tuppen (Viðofnir)) som har höken Veðrfölnir placerad mellan ögonen. Ekorren Ratatosk springer upp och ned för trädets stam och agerar budbärare mellan fågeln och draken (eller lindormen) Nidhögg (Niðhöggr) vid trädets rot. Dessa två ligger i ständig fejd med varandra. Nidhögg gnager på Yggdrasils rötter (enligt vissa källor tillsammans med många andra ormar), och på Valhalls tak står hjorten Eiktyrner (Eikþyrnir), tre andra hjortar och geten Heidrun och gnager på dess lövverk. Trots dessa tärande djur står trädet alltid grönt eftersom nornorna som bor under dess grenar vattnar det med vatten ur Urdarbrunnen.

Det var i Yggdrasil som Oden offrade sig själv genom hängning för att lära sig runornas hemlighet. I Havamál berättas att den sårade Oden hängde i nio dagar. Möjligen är namnet Yggdrasil en kenning som syftar på denna hängning. Vid Ragnarök kommer Yggdrasil att skälva och stöna men trots allt förbli stående.

Yggdrasil är asagudarnas världsträd, ett liknande världsträd förekommer i mayansk mytologi.

Völund var i nordisk mytologi alfernas hövding, son till en samisk kung.

De tre bröderna Slagfinn, Egil och Völund hade byggt sig ett hus i Ulvdala intill Ulvsjön och tillbringade dagarna med att åka skidor, jaga och smida enastående ting. En morgon fann de tre kvinnor som spann lin vid stranden invid sina svanhamnar. De tre kvinnorna var valkyriorna Hladgunn Svanvit, Hervor Hamskifta och Ölrun.

De tre bröder tog med sig de tre kvinnorna hem. Svanvit blev Slagfinns maka, Egil tog Ölrun och Völund fick Hervor. Valkyriorna levde i sju år hos bröderna. Sedan ”flögo de bort att vittja valplatser och kommo icke åter”. Egil for österut för att hitta Ölrun, Slagfinn söderut efter Svanvit men Völund stannade kvar och smidde ring på ring för sin kära.

Ingen av bröderna återfann sin kvinna. Völunds konstfulla smide väckte dock uppmärksamhet och kung Nidud i Svitjod lät fängsla Völund på en holme med sönderskurna knäveck för att få honom att smida dyra smycken åt kungen och hans familj. Efter en tid kom kungens två söner till holmen för att beundra smyckena.

Völund högg av deras huvuden och av deras kranier tillverkade han silverskålar till kungen, av deras ögon ädelstenar till drottningen och av deras tänder spännen till kungens dotter som han dessutom drack under bordet och förförde. Sedan han låtit den förtvivlade kungen förstå vilka dåd han begått, försvann han upp i himlen på vingar han själv hade tillverkat.

Tyr är en av asagudarna i den nordisk mytologin, son till Oden och styvson till Hymer. Ordet Týr betyder för övrigt gud på isländska. I sin svenska form Ti förekommer han i bland annat i Tisdag (på danska och norska heter motsvarande veckodag Tirsdag).

På ett av de två 400-talshornen i guld från *Gallehus i Danmark ses guden Tyr mata ett monster (liksom han i Eddan matar Fenrisulven) och därefter hur han sitter framför det fjättrade odjuret med avbiten hand

Fimbulvintern var i nordisk mytologi ett tecken på att Ragnarök obevekligen var i antågande. Ordet används även för att beskriva det kalla klimatet i Norden under järnåldern.

Fimbulvintern sades vara en vinter som varade i tre år utan någon sommar. Den hade trollats fram av Valand, som hade vinterviste i Finland hos Snö den Gamle.

Sigbjørn Hølmebakk har skrivit en bok från 1964 med denna titel.

Surt var i nordisk mytologi en jätte i underjorden, eldens härskare och väktare i Muspelheim, på Island förbunden med vulkanisk aktivitet. Namnet Surtsey, "Surts ö" kommer från denne jättes namn.

I eddadikten Völuspá berättas att Surt hade ett brinnande svärd som lyste starkare än solen, och när jordens undergång, Ragnarök, var i antågande gick han i spetsen mot gudarna i Asgård och nedgjorde den svärdlöse Frej. Surt själv förgick i de vågor av eld och vatten som till slut uppslukade hela världen.

Särimner, en galt som enligt nordisk mytologi födde einhärjarna i Valhall. Särimner slaktades varje dag och blev uppäten för att morgonen efter återuppstå hel och levande, redo att åter bli slaktad. Villkoret var att alla ben skulle samlas ihop, efter förtäringen, inte något fick saknas.

Kopplad till julskinkan som serveras på julbordet.

Gleipner (fornnordiska: Gleipnir) är namnet på det rep i nordisk mytologi som Fenrisulven står bunden med. Repet är oförstörbart men i Ragnarök kommer Fenrisulven att bryta sig loss.

Först prövades de starkaste kedjor som gudarna kunde finna men dessa var inte starka nog att hålla fast Fenrisulven så därför bad gudarna dvärgarna om hjälp. Dvärgarna tillverkade då Gleipner med hjälp av sin trolldom.

Repet är gjort av ljudet från kattors tramp, björnars senor, kvinnors skägg, bergens rötter, fiskens andedräkt och fågelns spott och är tunt som silke. För att binda Fenrisulven var gudarna tvungna att vinna ulvens förtroende och hjälten Tyr offrar då sin ena hand i ulvens gap så de andra kunde binda fast Fenrisulven.

Frigg spinner molnen.

Frigg ("den kärliga") är i nordisk mytologi härskarinnan i Asgård. Maka till Oden, dotter till Fjorgynn, moder till Balder, Hermod och Höder

Mycket tyder på att Frigg och Freja emmanerat ur en gemensam germansk gudinna. Hos de kontinentala germanerna kallas hon Frea och Frejas make kallas i vissa källor för Od. Att Friggs identitet förblir dunkel vid sidan om Frejas förstärker misstankarna om att det kan röra sig om lokala versioner av samma gudinna.

Jämfört med Freja har dock Frigg associerats mer med äktenskap och moderskap och mindre med extatiska utsvävningar och fruktbarhet. Detta kommer till uttryck i berättelsen om Balder där hon framträder som en beskyddande moder. Som äktenskapets beskyddare är hennes roll dock inte okomplicerad: Hon lever inte tillsammans med sin make utan har en egen boning: Fensalarna ("sumpsalarna").

Hennes äktenskap förhindrar heller inte att hon har utomäktenskapliga förbindelser med Odens bröder Vile och Ve under makens bortavaro.

Frigg är den främsta och visaste av asynjorna. Hon har vetskap om alla människors öden, men yppar inget frivilligt. Om man åkallar Frigg i någon fråga kan det vara svårt att veta vad man kan få för svar.

Hennes tjänstekvinna heter Fulla. Hon bär Friggs skrin och vårdar hennes skodon, och hon är helt invigd i det Frigg gör. Hennes andra tjänstekvinna är Gna som är hennes budbärare. Gna äger hästen Hofvarpner som inte bara springer på jorden utan även genom luften och på vatten. Likt Freja har Frigg en falkhamn.

Frigg gifter sig med Oden i samband med vanakriget, vilket antyder att hon skulle vara en av vanerna.

Lin eller Hlin är antingen ett annat namn på Frigg eller på en asynja i tjänst hos henne. Lin sägs beskydda människor. Möjligen är Frigg även identisk med Saga.

Både Elof Hellquist och Elias Wessén anser i sina etymologiska ordböcker att veckodagen fredag är uppkallad efter Frigg.

Jämför diser, fylgjor och nornor.

Asgård är asarnas hemvist i nordisk mytologi, enligt Den prosaiska Eddan.

Asgård ligger i världens mitt och där uppförde asarna sin borg. Guden Oden residerar i sin sal Valaskjalf försedd med silvertak. Han tar emot krigare i sin andra hall Valhall. I en tredje, Gimle, tar han emot de rättrådiga.

I en berättelse anställde gudarna en jätte för att bygga en mur kring Asgård. De lovade honom Freja och både solen och månen om han lyckades bygga muren innan vintern var över men krävde å andra sidan hans liv om han inte lyckades färdigställa muren. När han bad att få ta hjälp av sin häst Svadilfare fick han stöd av Loke som lyckades övertyga asarna om att muren inte kunde bli klar i tid. De misstog sig dock: När några dagar återstod av vintern hade jätten med hästens hjälp nästan färdigställt muren. Då krävde asarna att Loke skulle stoppa jätten. I skepnad av ett sto lyckades Loke så locka bort Svadilfare och på så vis stoppa bygget men till priset av att han själv blev havande med ett föl. Han födde den åttafotade hästen Sleipner.

Gudarnas heliga plats, där de sitter och dömer, är vid asken Yggdrasil, vars grenar utbreder sig över hela världen och vars ena rot är hos asarna och under denna Urdarbrunnen. En annan rot är hos rimtursarna, under vilken Mimers brunn finns, som är full av vishet. Den tredje roten är över Nifelheim, under den är brunnen Vergelmer, och draken Nidhögg gnager denna rot nedtill. Till Urdarbrunnen rider asarna över bron Bifrost, vars röda sken är eld till värn mot bergresarna. Ur salen under asken vid brunnen kommer nornorna Urd, Verdandi och Skuld, som råder över ödet och vattnar världsträdet.

Oden är den högste och äldste av asarna. Hans hustru heter Frigg. Jorden är hans dotter och hustru. Med henne har han den första sonen Asator. Oden heter Allfader, eftersom han är alla gudars fader, och Valfader, eftersom han i Valhall och Vingolf upptar alla som falla i strid, vilka kallas einhärjar. I Valhall tjänar valkyriorna vid bordet, och dem sänder Oden till varje strid för att kora vilka som skall falla. Han har även många andra namn.

Tor är den starkaste av gudarna, han härskar i Trudvang och hans sal heter Bilskirne, vilken har 540 rum. Han åker efter bockarna Tanngnjost och Tanngrisner och äger hammaren Mjölner, ett kraftbälte och järnhandskar. En annan son till Oden är Balder, som bor i Breidablick och är ljus och blid. Njord bor i Noatun, och råder över vindens gång samt stillar hav och eld. Han åkallas för fångst och sjöfart och förlänar rikedom i jord och lösören. Han föddes upp i Vanheim, men vanerna gav honom som gisslan åt gudarna. Hans hustru är jätten Tjatses dotter Skade. Njords barn är sonen Frej, som råder över regn, solsken, årsväxt och rikedom samt till maka har Gerd, jätten Gymers dotter, och dottern Freja som tillsammans med Frigg är den främste av asynjorna och åkallas för kärlek. Hon äger smycket brisingamén och bor i Folkvang, hennes sal heter Sessrumner. Hon får hälften av de fallna då hon rider till strid, och hon åker i en vagn dragen av katter.

Tyr är den djärvaste av gudarna, han råder mycket över seger i strid och vill inte förlika folk. Han är enhänt, sedan Fenrisulven bet av hans hand, som han till pant stack in i ulvens gap. Brage är den som kan mest om skaldekonsten. Hans hustru heter Idun. Hon förvarar de äpplen som gudarna skall bita i då de åldras, och av vilka de åter bli unga. Heimdall, som föddes av nio systrar, är gudarnas väktare. Han bor i Himinbjörg vid Bifrost och vaktar bron för bergresarna. Han behöver mindre sömn än en fågel, ser 100 mil både dag och natt och hör gräset växa samt äger luren Gjallarhornet. Höder är blind och stark. Vidar, den tyste asen, är starkast näst Tor. Vale är son till Oden och Rind, djärv i strid och en träffsäker skytt. Ull är son till Siv och styvson till Tor. Han är en god skytt och den snabbaste skidlöparen, bra att åkalla i envig. Forsete är son till Balder och Nanna, hans sal heter Glitne, och alla som söker honom i rättegång går därifrån förlikade. Loke eller Lopt är son till jätten Farbaute och Laufey eller Nal, men räknas till asarna. Han är vacker till utseendet, men av ond och listig, driver ofta in asarna i svårigheter, men leder dem sedan ur dessa med förslagenhet. Hans hustru heter Sigyn och deras son Nare eller Narfe. Med jättinnan Angerboda har han sönerna Fenrisulven, Jordmungand eller Midgårdsormen samt dottern Hel. Allfader kastade ormen i havet, där han växt kring alla länder, och Hel kastade han i Nifelheim, där hon härskar över de sotdöda, och ulven hölls fjättrad fram till ragnarök.

Av asynjorna är Frigg den främste, och hon bor i Fensalarna. Förutom de tidigare nämnda gudinnorna finns även Saga, som bor i Sökkvabäck, Eir, den bäste läkaren, den jungfruliga Gefjon, vilken de som dör som moder tjänar. Vidare Fulla, som är Friggs tjänarinna, Lofn, som främjar mäns och kvinnors förbindelse, Var, som vakar över eder och hämnar löftesbrott, Vör, för vilken inget kan döljas, Syn, som vakar över salens ingång och hjälper till att neka i rättegång, Lin, som vakar över dem som Frigg vill hjälpa i fara, Snotra, som lär folk skötas sig väl, och Gnå, som Frigg sänder i ärenden. Hon rider över luft och hav på hästen Hovvarpner.

Brage med en harpa ackompanjerad av sin fru Idun


Brage var skaldekonstens gud i nordisk mytologi. Son till Oden, make till Idun. De har många barn tillsammans, men deras namn är okända.

Brage hade inte någon framträdande roll i kulten och har det inte heller i mytologin. Detta kan bero på att även Oden betraktades som skaldekonstens gud och "brage" kan helt enkelt ha varit en titel, möjligen just Odens. På 800-talet fanns det dock också en skald som kallades Brage den gamle och det kan möjligen finnas ett samband med den dunkla bilden av ”skaldekonstens gud” och denne ”skaldekonstens fader”.

Brages uppgift är att med talkonst och sitt snille skalda lovkväden som hjälper till att hålla gudars och hjältars bedrifter ihågkomna. Om man vill ha samma egenskaper som Brage skall man åkalla honom. Han är den som välkomnar de förnämsta gästerna å Odens vägnar som fått bänkplats hos hjältarna i Valhall. Han får stupade krigarkungar att känna sig som hemma i hjältarnas dödsrike. Han delar denna uppgift med Hermod.

Namnet Brage är besläktat med ordet bragd. Om man utlovar en kommande bedrift som man har tänkt utföra skall man säga det högt och tydligt då många personer är samlade till fest och man har börjat skåla. detta kallas att göra en Brage-skål. Faktiskt är det så att berusning väcker Brages skaparanda. Loke föraktade Brage.

I den mån han hade en roll i kulten var det vid kungliga begravningar då ”bragelöften” avgavs och stora dåd utlovades.

I konsten känns Brage igen på sitt långa skägg.

Hugin och Munin är i nordisk mytologi Odens två korpar. Hugin betyder "den hågade" eller "tanken", i bemärkelsen avsikt. Munin betyder "den som bryr sig" eller "minnet", jämför med engelskans mind. Korparna gestaltar vad som är (Munin) och vad som är på gång (Hugin) och skapar därmed ordningen eller sanningen, personifierad av den därför allvetande Oden.

Hugin och Munin flyger över såväl Asgård som över Midgård och ser allt. De återvänder sedan till Oden och berättar vad de sett.

Hugin har fått ge namn åt Kooperativa förbundets hemelektronikmärke Hugin.

I nordisk mytologi var Gere och Freke namnen på Odens två vargar. Oden brukar ge dem allt kött som serveras honom i Valhall då han själv föredrar mjöd. Freke betyder möjligen "den spjuthuggande" och Gere möjligen "den glupske".

Audhumbla ("den ymniga kulliga") var i nordisk mytologi en urko som i tidens början bildades av rimfrostdroppar.

Hennes mjölk var jätten Ymers näring. När hon slickade på rimfrostpudrade salta stenar i Ginnungagap tog Bure, asarnas stamfader, form. Han fick sonen Bor som gifte sig med jättinnan Bestla. De fick barnen Oden, Vile och Ve, som i sin tur blev Ymers banemän.

Ymer diar Audhumbla i Ginnungagap

I nordisk mytologi var Ginnungagap (”det vidöppna gapet”) det tomma utrymme mellan Muspelheim och Nifelheim som representerar det ursprungliga kaoset. När hettan från Muspelheim mötte rimfrosten från Nifelheim i Ginnungagap uppstår urjätten Ymer. När gudarna Oden, Vile och Ve skapade världen av Ymers kropp fyllde de tomrummet med hans kropp.

I mytologin uttrycks det på följande sätt: Innan jorden fanns, och himlen och havet, gapade ett väldigt svalg mitt i världen. det var Ginnungagapet. Ofattbart stort och djupt var det. Söder om ginnungagapet låg Muspelheim, i eld och hetta vaktat av Surt som hade brand i svärdet. Där fanns förfärliga jättar. Norr om Ginnungagapet röt stormen genom mörker och köld över det ödsliga Nifelheim. Älvarna som vällde upp ur Ginnungagapet frös till is av Nifelheims kyla. Rimfrost lade sig över isen.

Snorre Sturlasson (isländska Snorri Sturluson), född omkring 1178, död 23 september 1241, var en isländsk hövding, historiker, författare och skald. Han betrakas som författare till Den yngre Eddan, vilken är en handbok i skaldekonst och lärobok i nordisk mytologi, författad omkring 1220.

Snorre var son till den isländske hövdingen Sturla Tordsson och Gudny Badvarsdotter. Han gifte sig 1199 med hövdingadottern Herdis Bersedotter från herrgården Borg. De fick tillsammans barnen Jon och Halbera.

Vid tre års ålder blev Snorre Sturlasson fosterson till "Islands mäktigaste och rikaste storman", hövdingen Jon Loptsson på Odda. Detta skedde som en förlikningspant mellan parterna Oddaätten och Sturlungarna, där stor oenighet rådde. Snorre stannade här i tjugo år, och fick av sin styvfar lära sig att läsa, skriva och bemästra latin. Det var på Odda, där forntidens stamtavlor, skaldeverk och drapor fanns bevarade, som intresset för författarskapet väcktes.

Snorre Sturlasson var två gånger lagman på det isländska Alltinget, en mycket förnäm position i dåtidens isländska samhälle. Han var mycket inblandad i sin samtids politik och dödades på grund av sitt stöd för ett uppror mot den norske kungen Håkon Håkonsson.

Snorre Sturlasson seglade sommaren år 1218 från Island till Norge. Där gästade han först Skule Jarl över vintern, och besökte sommaren därpå (år 1219) lagman Eskil Magnusson (Bjälboätten) och hans fru Kristina Nilsdotter Blake i Skara. Makarna var båda släkt med kungaätterna, och gav Snorre god inblick i svearikets historia, särskilt som Eskil just då skrev ihop Västgötalagen. Han antecknade allt, och fick troféer med sig hem. En gåva var baneret som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget på Gestilren år 1210, vilket förvarades hos Eskil Magnusson i Skara, som år 1219 överlämnade det som hedersgåva till den gästande Snorre.

Genom att Snorre Sturlasson faktiskt besökt Sverige och allmänt anses vara en relativt god historiker och källkritiker, kan hans uppgifter anses vara förhållandevis goda. Detta är viktigt eftersom Snorre visserligen aldrig skrev direkt i avsikt att dokumentera svensk historia, men ändå gjorde detta inom ramen för den norska, och hans verk är därmed bland de äldsta överlevande dokumenten om Sveriges äldsta historia.

Det är framför allt Torgny lagman och hans varnande tal till kungen Olof Skötkonung som blivit berömt, men att det hållits så som Snorre berättar - över två hundra år senare, eller överhuvudtaget relationen mellan lagmannen och kungen - är osäkert, för att inte säga osannolikt.

Snorre Sturlasson mördades i sitt hem Reykholt av politiska skäl, en septembernatt år 1241. Mördaren var hans förre svärson Gizurr Thorvaldsson (isländska Gizurr Þorvaldsson), som handlade på uppdrag av kung Håkon i Norge. Direkt efter dådet intog en trofast rojalist vid namn Thorgils Skardi (isländska Þorgils Skardi) positionen som Islands mäktigaste man. Håkon utnämnde dock senare Gizurr till jarl på Island.

Ragnarök.
Notera Tor som möter Midgårdsormen och Oden som rider fram mot Fenrisulven.


Ragnarök ("Gudarnas sista öde") refererar inom nordisk mytologi till en serie händelser, inklusive en avgörande strid, som förutspås leda till jordens undergång. Detta innebär många gudars och andra mytologiska personers död, inklusive Odens, Tors, Frejs, Heimdalls och Lokes. Till detta kommer ett antal naturkatastrofer, med bland annat en översvämning som ställer hela världen under vatten. Därefter reser sig världen igen, varvid de överlevande gudarna slår sig samman. Samtidigt utgör de enda överlevande människorna, en man och en kvinna, förutsättningen för en ny befolkning. Ragnarök är ett av de mest avgörande elementen i fornnordiskt religionshänseende.

Händelsen nämns primärt i poetiska eddan, kompilerad på 1200-talet från tidigare traditionella källor, och Snorres edda, skriven på 1200-talet av Snorre Sturlasson. I Snorres edda, och en dikt i den poetiska eddan, nämns händelsen vid namn som Ragnarökr eller Ragnarökkr ("Gudarnas skymning"), ett användande populariserat av 1800-talskompositören Richard Wagner med titeln på den sista av hans Der Ring des Nibelungen-operor; Götterdämmerung.



Händelseförlopp

Först kommer fimbulvintern i tre år, och därefter krig. Tre tuppar gal – en hos asarna (Gullinkambe), en hos jättarna (Fjalar - en eldröd tupp) och en hos Hel (den sotsvarte). Det blir översvämning och skeppet Nagelfar kommer loss. Heimdall blåser i Gjallarhornet. Fenrisulven, Midgårdsormen, jättarna, eldjättarna och Loke samlas för att kämpa mot asagudarna. Kampen står på Vigrids tusenmilaslätt. Bergen rämnar och haven störtar in över land, men Yggdrasil består. Då Surt satt världen i brand sjunker den till havets botten. Men Nidavallen finns kvar, och där samlas de överlevande:

Osådda skola / åkrar växa, / allt ont sig bättra; / Balder skall komma.

En sal ses fagrare / än solen stånda, / täckt med guld, / på Gimle.
 

Men i valans sista vers avslöjas att ondskan inte helt har förjagats från världen genom Ragnarök:

Då kommer dunklets / drake flygande, / en blank orm, nedifrån, / från Nidafjällen. / I fjädrarne bär, / och flyger över slätten, / Nidhögg lik. / Nu skall hon sjunka.
 

I Ragnarök slukar Fenrisulven Oden, men Vidar hämnas sin fader genom att bända isär ulvens käkar. Tor dräper Midgårdsormen, men han hinner inte ta mer än nio fjät innan han faller död till marken, dödad av ormens giftiga etter. Heimdall och Loke spetsar varandra med sina spjut. Varghunden Garm äter upp Tyr, men blir spetsad inifrån av Tyrs svärd. Tors son Magne dödar draken Nidhögg. Frej driver sitt hjorthorn genom jätten Surts öga, men blir kluven av Surts eldsvärd.

När Ragnarök sedan är över, går två människor, Liv och Livtrasir, som har överlevt, iland och påbörjar det nya livet i det nya Midgård eller Gimle, den värld som skapas efter Ragnarök. Detta påminner knappast om Eva och Adam, som hör hemma i skapelseberättelsen liksom Ask och Embla Men däremot Noa och hans fru som överlevde floden. De överlevande gudarna är bland annat Tors söner Mode och Magne samt Odens söner Vidar, Balder och Höder, och de flesta av asynjorna. En ny era stundar, och den skall ledas av Balder.

"Konung Ellas sändebud inför Ragnar Ladbroks söner" (1857)



Ragnar Lodbrok var enligt den danske hävdatecknaren Saxo Grammaticus jarl hos den danske kungen Hårik. Enligt den isländska litteraturen var han emellertid son till en sveakung vid namn Sigurd Ring. Namnet Lodbrok hade han enligt sagorna då han till skydd mot en lindorm burit en särskild sorts vargskinnsbyxor bestrukna med beck ("lodbrokor") för att ettret (giftet) inte skall skada honom.

Han har framförallt identifierats med en dansk viking som med en flotta på 120 skepp seglade till Frankrike och uppför floden Seine, där han plundrade och belägrade Paris år 845. Staden var skyddad av Karl den skalliges män, men de flydde då danskarna inför deras ögon grymt avlivade fångar och hängde 111 av dem. Belägringen upphörde först efter det att Ragnar erbjudits en danagäld, 7 000 pund silver, på den tiden en oerhört stor summa. Det finns en samtida skriftkälla från ett kloster vid Seine som meddelar följande avseende året 845: ”Detta år kom Regner, vikingarnas anförare, med sin flotta och han nådde Paris, och på den heliga påskafton, som är den 28 mars, inträdde han i staden.”

Möjligen har sagans Ragnar Lodbrok uppstått som en blandning av en historisk svensk kung, Sigurd Rings son Ragnar, sveakung ca 770 - 785 och besjungen i Brage Boddasons Ragnarsdrapa, vilken sammanblandats med den danske vikingen och således givit upphov till berättelserna om Ragnar Lodbrok.

Diser var i nordisk mytologi en grupp kvinnliga andeväsen. Förmodligen avsåg namnet ursprungligen diar, det vill säga gudar eller kungar av indoeuropeiskt ursprung.

Traditionerna om diserna verkar ha varierat i olika delar av Norden. I Svealand var diserna förbundna med disablotet i samband med distinget i Uppsala, vilket hölls i början av februari.

Andra platser, som kan kopplas till diser, finner man genom ortnamnen, exempelvis gården Disarås i Edsvära socken i Vara kommun, offerkällan Disakällan på gränsen mellan Göteve socken och Sörby socken i Falköpings kommun och gånggriften Disarör, även den i Göteve, är några exempel från Västergötland.

I Östergötland finner vi gården Disevid i Heda socken. Namnets äldsta stavning är Disewij, det vill säga en offerplats helgad åt diserna. En bit norr om gården finns en gravhög vid namn Disevids kulle, som ligger vid landsvägen 1,2 km öster om Heda kyrka. Intill gården finns även Disevid lundar, en lund som av tradition alltid ska ha fyra träd.

I Norge och på Island hade diserna snarare rollen som ättens skyddsväsen, men kunde också uppträda vid barns födelse och i strid.

Den främsta disen var Vanernas dis - Vanadis också känd som Freja. Alfhild har omnämnts som en soldis.





Den döende vikingahjälten Ragnar Lodbrok utbrast i Krákumál: "diserna bjuder mig hem (till Valhall)". Detta är en avbildning av en kvinna som välkomnar Oden tillbaka till Valhall på Tjängvidestenen på Gotland.

Eir ("fred", "försoning", "förnöjsamhet") var i nordisk mytologi läkekonstens gudinna. En av asynjorna kring Frigg. I Snorres Edda finns ett stycke där hon inkluderats i en lista över nornor. Ett par av namnen på listan är kända som valkyrienamn, vilket lett till spekulationer om huruvida Eir egentligen är en dis (diser), valkyria, norna eller alla tre.

Höder, fvn. Hǫðr, är i nordisk mytologi en son till Oden och Frigg. Han har många halvbröder, bland annat Tor, Vidar och Heimdall.

Höder är blind och väldigt stark. Han blev lurad av Loke att skjuta sin egen bror Balder till döds med en mistelpil. Frigg hade fått varenda varelse och föremål i hela världen att lova att inte skada Balder. Men hon missade misteln. Därför var misteln det enda som kunde skada den annars odödlige Balder. Trots att Höder lurades till att döda Balder såg Oden till att han fick sona sina brott med döden, och det var halvbrodern Vale som utförde domen. Men i Helheim försonas Balder och Höder, och då Ragnarök är över kommer de tillbaka till livet för att bebo gudarnas boning. Man skall akta sig för att åkalla Höder, för nu för tiden tänker han sig noga för innan han ger någon sitt blinda bistånd. Höder betyder "krig".

Balder (fornnorska/fornisländska Baldr, isländska Baldur), vilket betyder "den lysande" eller "herren", är en gud i nordisk mytologi. Son till Oden och Frigg, make till Nanna och far till Forsete ("Forseti"). Balder bodde i Breidablick. Balder sades vara bäst av asar. Det var omöjligt att säga något ont om honom. Han var vacker, ljus, god, vis och omtyckt, men hans domar ägde inte bestånd.

Efter Ragnarök skall Balder komma tillbaka från dödsriket och styra den nya världen tillsammans med Nanna.




Loke lurar Höder att skjuta Balder.



Balders död
Hos Snorre framträder Balder bara en gång: när han dödades av sin blinde bror Höder på inrådan av Loke. Detta framträdande handlar egentligen mest om försöken att vinna Balder tillbaka från underjorden och om Lokes bestraffning för dådet. Balder spelar en relativt passiv roll.

Hur Fenrisulven biter av Tyrs hand, enligt John Bauer, 1911.




Fenrisulven eller Fenrir var namnet på en väldig varg i nordisk mytologi. Den var son till Loke och en jättinna som hette Angerboda. Innan han blev till ulv hette han Vale (Lokes son) Hans bror var Narve Hans andra syskon var Midgårdsormen och Hel.

När Fenrisulven växte upp i Asgård var han till en början en harmlös varelse, men han växte snart till ett jättelikt monster och skrämde till slut även asarna. Man enades om att Fenrisulven måste bindas och visade honom en stor och tung kedja och sa att han var den starkaste om han lyckades slita sönder den. Vargen slet lätt sönder kedjan. Man försökte med samma list med en ännu starkare kedja med samma resultat.

Slutligen tillverkade dvärgarna ett rep av bergens rötter, kattens buller, björnens senor, fiskarnas andedräkt, kvinnors skägg och fåglars spott. Den såg endast ut som ett silkessnöre, men ingen kraft i hela världen kunde slita sönder den och de kallade det för Gleipner. Ulven anade att det var något lurt på gång och trodde att det var magi i tråden. De fick inte lägga den runt hans huvud förrän någon av dem la sin hand i hans gap som pant. Tyr var den ende som vågade och vargen blev så bunden till asarnas glada skratt. När Fenrir upptäckt att han blivit lurad bet han av Tyrs hand.

Sedan den dagen står Fenrisulven bunden i Jotunheim. Men i Völvans spådom berättas det att i Ragnarök skall den slita sig loss och kämpa i det sista slaget mot asagudarna tillsammans med bl a Loke och sitt syskon Midgårdsormen. Han ylade i sin fångenskap ända till dess. I hans gap som sträcker sig från jorden till himlen ska Oden förgås i gudaskymningen. I gengäld kommer Odens son Vidar att slita upp Fenrisulvens käftar.

Mimers brunn eller Mimers källa är vishetens brunn som finns under en av världsträdet Yggdrasils rötter i den nordiska mytologin. Denna drack Mimer ur varje dag och var därför mycket vis. Guden Oden fick betala en klunk ur källan med sitt ena öga. Ögat lades i källan och han kunde därefter se allt som hände i världen.

Ask var den förste mannen och Embla den första kvinnan i Nordisk mytologi.

Oden tillsammans med Höner och Lodur (eller Vile och Ve enligt Snorre) fann två trädstammar på en havsstrand: en ask och en alm. Oden, som ju även kallades Gautr, göt liv i dem: asken blev den förste mannen Ask och almen blev den första kvinnan Embla. Därefter gav Höner dem förstånd och rörelseförmåga och Lodur gav dem känslor och sinnen. De fick Midgård att bo i. De figurerar i diktverket Völuspa och i Snorres Edda.

Vanligen anses denna skapelseberättelse rymma så uppenbara paralleller till den kristna kosmogonin att ett mer eller mindre direkt inflytande brukar tas för givet. Dock har det faktum att Ask från början var samma trädart som världsträdet Yggdrasil föranlett spekulationer kring huruvida den nordiska kosmogonin kan ha rymt en sorts holistisk naturtro - ungefär: "människan och det stora hela är ett".

I nordisk mytologi var vanakriget ett krig mellan asar och vaner, vilket hade utspelat sig i en dunkel forntid.

Kriget orsakades av den giriga vanakvinnan Gullveig som med sin sejd sådde osämja bland asagudarna. Asarna dödade henne vilket utlöste vanernas vrede. När Oden kastade sitt spjut över vanahären bröt kriget ut. Gudasläktena försonades dock efter en tid och, som ett tecken på förbrödringen, blandade man sitt saliv i ett kärl. Ur kärlet uppstod mjödets gud Kvaser. Gisslan utböts också: Asarna sände Höner och Mimer till vanerna som sände Njord, Freja och Frej till asarna. Dessutom ingick Oden äktenskap med Frigg.

Man har velat se vanakriget som en mytologisk skildring av hur en ny och mera krigisk religion (asarna) introducerats i Skandinavien och trängt ut en äldre och fredligare fruktbarhetskult (vanerna). Motståndare till denna hypotes hävdar dock att beskrivningen av kriget uppvisar stora likheter med andra mytologiska konflikter bland olika indoeuropeiska folk.