Surt var i nordisk mytologi en jätte i underjorden, eldens härskare och väktare i Muspelheim, på Island förbunden med vulkanisk aktivitet. Namnet Surtsey, "Surts ö" kommer från denne jättes namn.

I eddadikten Völuspá berättas att Surt hade ett brinnande svärd som lyste starkare än solen, och när jordens undergång, Ragnarök, var i antågande gick han i spetsen mot gudarna i Asgård och nedgjorde den svärdlöse Frej. Surt själv förgick i de vågor av eld och vatten som till slut uppslukade hela världen.

Frigg spinner molnen.

Frigg ("den kärliga") är i nordisk mytologi härskarinnan i Asgård. Maka till Oden, dotter till Fjorgynn, moder till Balder, Hermod och Höder

Mycket tyder på att Frigg och Freja emmanerat ur en gemensam germansk gudinna. Hos de kontinentala germanerna kallas hon Frea och Frejas make kallas i vissa källor för Od. Att Friggs identitet förblir dunkel vid sidan om Frejas förstärker misstankarna om att det kan röra sig om lokala versioner av samma gudinna.

Jämfört med Freja har dock Frigg associerats mer med äktenskap och moderskap och mindre med extatiska utsvävningar och fruktbarhet. Detta kommer till uttryck i berättelsen om Balder där hon framträder som en beskyddande moder. Som äktenskapets beskyddare är hennes roll dock inte okomplicerad: Hon lever inte tillsammans med sin make utan har en egen boning: Fensalarna ("sumpsalarna").

Hennes äktenskap förhindrar heller inte att hon har utomäktenskapliga förbindelser med Odens bröder Vile och Ve under makens bortavaro.

Frigg är den främsta och visaste av asynjorna. Hon har vetskap om alla människors öden, men yppar inget frivilligt. Om man åkallar Frigg i någon fråga kan det vara svårt att veta vad man kan få för svar.

Hennes tjänstekvinna heter Fulla. Hon bär Friggs skrin och vårdar hennes skodon, och hon är helt invigd i det Frigg gör. Hennes andra tjänstekvinna är Gna som är hennes budbärare. Gna äger hästen Hofvarpner som inte bara springer på jorden utan även genom luften och på vatten. Likt Freja har Frigg en falkhamn.

Frigg gifter sig med Oden i samband med vanakriget, vilket antyder att hon skulle vara en av vanerna.

Lin eller Hlin är antingen ett annat namn på Frigg eller på en asynja i tjänst hos henne. Lin sägs beskydda människor. Möjligen är Frigg även identisk med Saga.

Både Elof Hellquist och Elias Wessén anser i sina etymologiska ordböcker att veckodagen fredag är uppkallad efter Frigg.

Jämför diser, fylgjor och nornor.

Brage med en harpa ackompanjerad av sin fru Idun


Brage var skaldekonstens gud i nordisk mytologi. Son till Oden, make till Idun. De har många barn tillsammans, men deras namn är okända.

Brage hade inte någon framträdande roll i kulten och har det inte heller i mytologin. Detta kan bero på att även Oden betraktades som skaldekonstens gud och "brage" kan helt enkelt ha varit en titel, möjligen just Odens. På 800-talet fanns det dock också en skald som kallades Brage den gamle och det kan möjligen finnas ett samband med den dunkla bilden av ”skaldekonstens gud” och denne ”skaldekonstens fader”.

Brages uppgift är att med talkonst och sitt snille skalda lovkväden som hjälper till att hålla gudars och hjältars bedrifter ihågkomna. Om man vill ha samma egenskaper som Brage skall man åkalla honom. Han är den som välkomnar de förnämsta gästerna å Odens vägnar som fått bänkplats hos hjältarna i Valhall. Han får stupade krigarkungar att känna sig som hemma i hjältarnas dödsrike. Han delar denna uppgift med Hermod.

Namnet Brage är besläktat med ordet bragd. Om man utlovar en kommande bedrift som man har tänkt utföra skall man säga det högt och tydligt då många personer är samlade till fest och man har börjat skåla. detta kallas att göra en Brage-skål. Faktiskt är det så att berusning väcker Brages skaparanda. Loke föraktade Brage.

I den mån han hade en roll i kulten var det vid kungliga begravningar då ”bragelöften” avgavs och stora dåd utlovades.

I konsten känns Brage igen på sitt långa skägg.

Diser var i nordisk mytologi en grupp kvinnliga andeväsen. Förmodligen avsåg namnet ursprungligen diar, det vill säga gudar eller kungar av indoeuropeiskt ursprung.

Traditionerna om diserna verkar ha varierat i olika delar av Norden. I Svealand var diserna förbundna med disablotet i samband med distinget i Uppsala, vilket hölls i början av februari.

Andra platser, som kan kopplas till diser, finner man genom ortnamnen, exempelvis gården Disarås i Edsvära socken i Vara kommun, offerkällan Disakällan på gränsen mellan Göteve socken och Sörby socken i Falköpings kommun och gånggriften Disarör, även den i Göteve, är några exempel från Västergötland.

I Östergötland finner vi gården Disevid i Heda socken. Namnets äldsta stavning är Disewij, det vill säga en offerplats helgad åt diserna. En bit norr om gården finns en gravhög vid namn Disevids kulle, som ligger vid landsvägen 1,2 km öster om Heda kyrka. Intill gården finns även Disevid lundar, en lund som av tradition alltid ska ha fyra träd.

I Norge och på Island hade diserna snarare rollen som ättens skyddsväsen, men kunde också uppträda vid barns födelse och i strid.

Den främsta disen var Vanernas dis - Vanadis också känd som Freja. Alfhild har omnämnts som en soldis.





Den döende vikingahjälten Ragnar Lodbrok utbrast i Krákumál: "diserna bjuder mig hem (till Valhall)". Detta är en avbildning av en kvinna som välkomnar Oden tillbaka till Valhall på Tjängvidestenen på Gotland.

Eir ("fred", "försoning", "förnöjsamhet") var i nordisk mytologi läkekonstens gudinna. En av asynjorna kring Frigg. I Snorres Edda finns ett stycke där hon inkluderats i en lista över nornor. Ett par av namnen på listan är kända som valkyrienamn, vilket lett till spekulationer om huruvida Eir egentligen är en dis (diser), valkyria, norna eller alla tre.

Höder, fvn. Hǫðr, är i nordisk mytologi en son till Oden och Frigg. Han har många halvbröder, bland annat Tor, Vidar och Heimdall.

Höder är blind och väldigt stark. Han blev lurad av Loke att skjuta sin egen bror Balder till döds med en mistelpil. Frigg hade fått varenda varelse och föremål i hela världen att lova att inte skada Balder. Men hon missade misteln. Därför var misteln det enda som kunde skada den annars odödlige Balder. Trots att Höder lurades till att döda Balder såg Oden till att han fick sona sina brott med döden, och det var halvbrodern Vale som utförde domen. Men i Helheim försonas Balder och Höder, och då Ragnarök är över kommer de tillbaka till livet för att bebo gudarnas boning. Man skall akta sig för att åkalla Höder, för nu för tiden tänker han sig noga för innan han ger någon sitt blinda bistånd. Höder betyder "krig".

Balder (fornnorska/fornisländska Baldr, isländska Baldur), vilket betyder "den lysande" eller "herren", är en gud i nordisk mytologi. Son till Oden och Frigg, make till Nanna och far till Forsete ("Forseti"). Balder bodde i Breidablick. Balder sades vara bäst av asar. Det var omöjligt att säga något ont om honom. Han var vacker, ljus, god, vis och omtyckt, men hans domar ägde inte bestånd.

Efter Ragnarök skall Balder komma tillbaka från dödsriket och styra den nya världen tillsammans med Nanna.




Loke lurar Höder att skjuta Balder.



Balders död
Hos Snorre framträder Balder bara en gång: när han dödades av sin blinde bror Höder på inrådan av Loke. Detta framträdande handlar egentligen mest om försöken att vinna Balder tillbaka från underjorden och om Lokes bestraffning för dådet. Balder spelar en relativt passiv roll.

Ask var den förste mannen och Embla den första kvinnan i Nordisk mytologi.

Oden tillsammans med Höner och Lodur (eller Vile och Ve enligt Snorre) fann två trädstammar på en havsstrand: en ask och en alm. Oden, som ju även kallades Gautr, göt liv i dem: asken blev den förste mannen Ask och almen blev den första kvinnan Embla. Därefter gav Höner dem förstånd och rörelseförmåga och Lodur gav dem känslor och sinnen. De fick Midgård att bo i. De figurerar i diktverket Völuspa och i Snorres Edda.

Vanligen anses denna skapelseberättelse rymma så uppenbara paralleller till den kristna kosmogonin att ett mer eller mindre direkt inflytande brukar tas för givet. Dock har det faktum att Ask från början var samma trädart som världsträdet Yggdrasil föranlett spekulationer kring huruvida den nordiska kosmogonin kan ha rymt en sorts holistisk naturtro - ungefär: "människan och det stora hela är ett".

Njord ("kraft", "styrka"), är en av vanerna och havs- och vädergud i nordisk mytologi, far till Frej och Freja med sin första, okända hustru, som också var hans syster. Vanerna verkar, till skillnad från asarna, ha tillämpat syskonäktenskap. Njord är uppväxt i Vanheim. Njord bor nu för tiden på Noatun beläget vid havet, enligt Snorres Edda. Njords andra hustru är Skade, en jättinna som är uppväxt i fjällen, som avskyr att vara vid havet och att höra fiskmåsarnas tjut. Njord tycker att ulvarnas tjut låter fasansfullt och tycker därför inte om fjällen. Därför bor de nu på var sin ort.

Njord, Frej och Freja är de enda vaner som säkert är kända till namn. De sägs i myten ha sänts till asarna som fredsgisslan efter kriget mellan de båda gudasläktena.

Asarna samlade runt Balders lik.
Målning av Christoffer Wilhelm Eckersberg 1817.


Asar är ett av tre gudasläkten i nordisk mytologi, varav de övriga är vaner och alver. Termen "asar" tycks i källorna emellertid ofta fungera som en samlingsbeteckning för det manliga gudakollektivet överhuvudtaget. Ordets etymologi är obskyr. Jakob Grimm härledde på sin tid ordets urgermanska form *anzuR till betydelsen "stolpe, bjälke" och tolkade asarna som de pelare vilka uppbär världsalltet. Edgar C. Polomé betonade i sin tur släktskapet med ett urgammalt hettitiskt ord hashush med innebörden "härskare". Fler tolkningar finns, men de flesta tycks peka på asagudarnas funktion som världsordningens härskare, en bild som också finner stöd i det befintliga källmaterial. En språkhistoriskt mer korrekt form på svenska skulle vara "åsar", då ordet förekommer som del i ordet "åska" liksom i personnamn som Åsa, Åsmund och Åslög och ortnamn som Åshem och Åsgårda. En källa som använder "åsar" som svensk beteckning är Peter August Gödeckes översättning av poetiska Eddan från 1877.

Bland de manliga asarna finner vi bland annat Balder, Oden, Tor och Tyr, Njord, Frej, Brage, Heimdall, Höder, Vidar, Vale och Höner. Bland de kvinnliga (asynjorna) till exempel Frigg, Idun och Siv.

Den äldre forskningen målade gärna upp en bild av asarna som blodtörstiga krigsgudar, representanter för styrka och makt, medan vanerna framställdes som blida fredsmakter, skänkare av liv och gröda. En sådan bild har emellertid visat sig ha mindre stöd i källorna än vad man tidigare trott. Lotte Motz (1996) kunde efter att systematiskt ha studerat det samlade mytografiska källmaterialet dra slutsatsen att asarna snarast tycks ha förknippats med skapande verksamhet medan vanerna oftare förknippats med vikingatåg, krigföring, kungamakt och materiellt överflöd. Hennes studie visar också att asarna knappast hade mindre med fruktbarheten att göra än vanerna. Den gamla tolkningen av asarna som primärt krigsgudar har således fått vika undan för en mer nyanserad bild.

I mytologin berättas om hur jättinnan Gullveig eller Angerboda uppviglar till krig mellan de båda gudasläktena. Flera teorier finns om bakgrunden till denna myt. En är att kulten av vanerna kanske var äldre än asakulten, och att myten skildrar en förhistorisk religionskonflikt. Asarnas största gemensamma bedrift innan Ragnarök var kriget mot vanerna. Se vidare Vanakriget.

De mest framträdande personerna i myterna var asarna Oden och Tor samt den bland asarna upptagne jätten Loke. Främst i kulten stod också Tor och Oden samt vanerna Frej och Freja. En asagud som Ull nämns knappast alls i myterna, men har lämnat spår efter sig i ett stort antal svenska ortnamn (från Ulleråker till Ullevi), varför man kan anta att hans kult var viktig.

Asar och vaner var, till skillnad från gudarna i flera andra religioner, inte odödliga. De höll sig unga under hela denna tidsålder med hjälp av Iduns äpplen, men i Ragnarök stupar de flesta – överlever gör två av Tors söner och två av Odens, och dessutom kommer asarna Balder och Höder, som dött redan i vår tidsålder, tillbaka från dödsriket Hel för att härska i nästa.

Snorre var inte särskilt konsekvent när han räknade upp de viktigaste asarna: Han missade Kvaser och Höner men räknade in vanerna Njord och Frej. Snorre skriver dessutom att asarna skulle ha kommit från Troja och att Oden skulle ha satt sina söner på att regera över Danmark, Sverige och Norge. Fram till 1800-talet godtogs detta av många lärda.

Asagudarna: