Helheim är en av de nio världarna i den nordiska mytologin. I Helheim härskar Hel, den vanskapta dottern till Loke och hans fru Angerboda.

Den här mörka och kalla boningen är belägen i Nifelheim, på den lägsta platsen i den nordiska mytologins universum. Ingen kan nånsin lämna Helheim, på grund av att floden Gjoll som flödar från Hvergelmir och omringar hela Helheim inte går att passera. Inte ens gudar som kommit till Helheim kan ta sig därifrån. De som dör av ålder eller av sjukdomar, eller inte dött i strid, kommer till Helheim medan de som dött modigt i strid kommer till Valhalla.

Ingången till Helheim är vaktad av Modgud. Jätten Hraesvelg (kroppsslukaren) sitter på kanten av världen och ser ned på Helheim. I form av en örn får han vinden att blåsa genom att flaxa med sina vingar.

Troll är ett samlingsnamn på människolika varelser i nordisk folktro och fornnordisk mytologi.

Trollen kunde variera högst avsevärt både i storlek, utseende och lynne. Ibland sades trollen vara mycket lika människor och ibland totalt väsenskilda. Vid sidan av trollen förekom också jättar, vättar och vittror. Samma namn har på olika orter används för olika väsen, där de småväxta kan sorteras in i kategorin oknytt. Andra likartade naturväsen skiljde sig från trollen i det att de ville leva ensamma, till exempel tomten, näcken, skogsrået och sjörået. Trollen lever socialt. Trollen har ansetts som rika på guld, trots att de kan vara klädda i paltor. De har drifter som får dem att begå vad människorna anser vara brott. Exempel kan vara när en bortbyting upptäcks – det vill säga att trollen bytt ut sitt barn mot ett människobarn – vilket får anses som människorov. Ett sätt att undvika detta var att hota att döda barnet, eller döpa det.

Speciellt kvinnor riskerade att utsättas för trollen. De kunde bland annat riskera att bli bergtagna. Visserligen fanns chansen att återvända, men då med förändrad mental inställning. För att komma undan trollen fanns flera sätt. Kyrkklockor ansågs skrämma trollen, i likhet med Tor och hans hammare, Mjölner. Likaså fruktade trollen stål (eller silver), så en kniv var bra att ha när man gav sig ut i "trollskogen". Vissa troll tycktes vara känsliga för solljus och förstenades när de träffades av strålarna.

Hamnskifte var något trollen praktiserade, vilket förklarade varför man så sällan såg trollen. Men kände man doften av mat eller tobak, kunde det vara trollen. Likaså kunde de höras arbeta eller kalla på sina kor utan att det gick att lokalisera ljudets källa.

Man måste också skilja på de väsen som kallades för troll och de människor som ansågs vara trollkunniga.




Troll i andra länder

I Norge beskrivs trollen som gigantiskt stora och motsvarar de svenska jättarna. I Danmark och Island syntes ibland varelser som kallades ellefolk eller bjergfolk, i Finland peikot eller hiidet och i Tyskland kunde man få se dvärgar. I norra Sverige motsvarades troll och vättar av vittra.

Dvärgen Regin i nordisk mytologi.
Illustration av Arthur Rackham.



Dvärgar var i nordisk mytologi små satta väsen av gammalt virke som bodde under stenar och klippor, och som antogs representera de hemlighetsfullt och stilla verkande naturkrafterna i jordens inre.

Enligt Völuspá skall inget armod ha funnits i världen innan de tre nornorna anlände från Jotunheim, och det är som en följd av detta gudarna skapar dvärgarnas skara. En ansenlig del av dikten (Dvergatal) består av ett uppräknande av olika dvärgars namn. Snorre berättar att innan de gavs förstånd och mänsklig skepnad skall ha varit maskar i jätten Ymers kött. De beskrivs i allmänhet som små, fula, med långa näsor, smutsbrun hy och dagskygga. Vissa dvärgar har namn som antyder att de ursprungligen kan ha tänkts som dödsandar eller förfädernas gastar (Nár, lik; Bláinn, blå (dödens färg); Dáinn, död). Genom en magisk hatt (dvärghatt eller huliðshjálmr) eller ibland en mantel kunde de göra sig osynliga. I Alvíssmál lurar Tor dvärgen Allvis (Alvíss) att förkunna sitt stora kosmologiska vetande så länge att solen går upp och Allvis blir till sten. I andra berättelser verkar dvärgarna dock vara opåverkade av solens strålar.

De trivs bäst när de får smycka sina grottor, skapa otroliga underjordiska salar, ljussätta guldådror i bergen och låta dem speglas i grottsjöar. Intresset för smyckning och den ständiga jakten på ädla metaller har gjort dem till duktiga smeder. Deras välde över naturens förborgade krafter yttrar sig särskilt i en överlägsen konstfärdighet, i synnerhet inom smideri, vilken sätter dem i stånd att inte endast förse människorna och alverna med allehanda dyrbara vapen och verktyg, utan även att åt gudarna smida deras kostbaraste klenoder. Så förfärdigade dvärgarna åt Oden spjutet Gungner och guldringen Draupner, åt Tor hammaren Mjölner, åt Frej skeppet Skidbladner, åt Siv hennes guldhår. Förutom i Eddorna uppträder de även i flera fornaldarsagor i denna egenskap. I Völsungasagan smider Andvare ringen Andvaranaut, och hans son Regin smider åt Sigurd Fafnesbane samman det splittrade svärdet Gram. I Hervors saga smider dvärgarna Durin och Dvalin svärdet Tyrfing. De arbetade också i trä och metall, och hantverksskickligheten överträffas inte av någon annan skapad varelse. Dvärgar är dessutom både poetiska och romantiska, men också lite barska och korthuggna. De älskar det fasta berget lika mycket som de hatar att färdas med båt eller under solen.

Dvärgar anses som ett ondskefullt släkte. De är farliga och fientligt inställda till och undviker människorna, men de gör ibland affärer med denna ras. De är naturligt fientliga mot gudarna, och de är lömska och beräknande. De är ett kuvat och plågat släkte, men sega, uthålliga och hårda som sten. Dvärgar är stolta och blir lätt förgrymmade. De är avundsjuka på alverna men ser också ned på deras lättjefulla och allt för enkla liv.

Några dvärgar har, enligt vad deras namn antyder, en kosmogonisk betydelse, såsom Ny och Nedan, som styr månens faser, samt Nordre, Östre, Sydre och Västre, vilka uppbär himlavalvets fyra hörn.

Dvärgarna tyckas vara identiska med de svartalfer som omtalas av Snorre, och i en senare tids folktro förblandas de ofta med tomtegubbar, vättar, bergtroll och dylika väsenden.

Även nyare folksägner har åtskilligt att berätta om dvärgar och deras sammanträffanden med människor. En tillfredsställande etymologi av ordet dvärg är ännu ej funnen. Detta ord ingår i sammansättningarna dvärgamål (eko), dvärganät eller dvärgsnät (spindelväv), och dvärgstenar eller dvärghamrar – benämningar på vissa slags stenarter.



Del av Drävlestenen som anses avbilda Andvare

• Andvare var en dvärg som bevakade en guldskatt innehållande den magiska ringen Andvaranaut. Andvare levde i skepnad av en gädda i en fors som bar hans namn. Loke fångar i legenden om Sigurd Fafnesbane Andvare och avtvingar honom skatten och ringen, som Andvare då förbannar.

• Bil var dotter till Ivalde, syster till Hjuke. Tillsammans med sin bror åtföljde Bil månen på dess färd över himlen.

• Brokk var en av Ivaldesönerna som slog vad med Loke om dennes huvud om Brokks bror Eitres smidesskicklighet.

• Dvalin var en av de främsta och mäktigaste urtidsdvärgarna. Dvalin var smed och den förste av dvärgarna att bli runkunnig. Han ledde en grupp dvärgars vandring från Salarstein till Järavallen. Tillsammans med Durin smidde han Tyrfing. Han har även gett namn åt en av dvärgarna i Tolkiens universum.

• Eitre (alternativt Sindre) var en av ivaldesönerna. Han var en konstfärdig smed, som till följd av ett vad, stödd av sin bror Brokk som ingått vadet med Loke, själv smidde Frejs galt Gullinburste, Odens guldring Draupner, och Tors hammare Mjölner.

Midgårdsormen eller Jörmungandr ("den väldiga staven") är ett väsen ur den nordiska mytologin. Han tillhör jättesläktet. Han är avlad av Loke och Angerboda. Hans syskon är Hel, Fenrisulven, Narfe och Sleipner. Den kallas också Jordens band.

Ormen ligger i världshavet efter att ha blivit ditkastad av Oden. Oden hade låtit Lokes barn bo i Asgård, men då Midgårdsormen blivit alldeles för stor fann han det nödvändigt att göra sig av med honom. Midgårdsormen är nämligen så lång att han kan slingra sig kring Midgård och bita sig själv i svansen.

Midgårdsormen möter åskguden Tor två gånger. Den första då Tor, Loke och Tjalve besöker Utgård. Då får Tor lyfta en av jättarnas katt, som visar sig vara Midgårdsormen. Den andra gången ror Tor ut på havet i sällskap av jätten Hymer. Tor har då agnat med Hymers finaste tjurs huvud, och då Midgårdsormen dyker upp ur djupet ämnar Tor dräpa honom med Mjölner. Men Hymer skär av metreven innan Tor hinner dräpa ormen. Tor blir så vred att han slår ihjäl jätten i stället. I Ragnarök tar Tor och Midgårdsormen död på varandra. Tor dödar ormen, men hinner inte ta mer än nio fjät innan ormens giftiga etter tar död på honom.

En yngre bild av Tors möte med Midgårdsormen, målad av Henry Fuseli, 1788.

Midgård är i nordisk mytologi den borg som människorna bor i. Midgård är beläget på jordens mitt. Asgård är i sin tur placerad i centrum av Midgård. Mitt i Asgård låg en vidsträckt och härlig slätt, Idavallen, i vars mitt växte det evigt gröna världens träd Yggdrasil. Trädet får sin näring och stabilitet tack vare tre långa och djupa rötter. En rot går under Asgård där den heliga Urdsbrunn ligger, den andra går till Nifelheim, Rimtursars - urjättarnas – tillhåll i ginnungagap källan där heter Vergelmer. Den tredje roten leder genom Jotunheim, jättarnas rike, till Mimers brunn fylld av visdomsvatten. Midgårds gräns utgörs av en stor mur, byggd av jätten Ymers ögonbryn.

Heimdall överlämnar smycket Bryfing till Freja.
Målning av Nils Blommér från 1845.




Asynjorna är i den nordiska mytologin kvinnliga gudar. De har något eller några områden som de är speciellt kunniga inom och tillbeds för. Den mest kända asynjan är Freja, som dock också räknas till Vanerna (vana-gudarna). Hon har tillnamnet vanadis.

Freja eller Fröja är den ömma kärlekens gudinna. Hon är dotter till Njord och Skade och har åtta systrar och en bror, Frej. Freja färdas i en vagn dragen av katter och var gift med Od. Freja står mycket högt i rang och är den gudinna som är närmast i rang efter Frigg.

Frigg är Odens hustru och Asgårds synska drottning. I berättelserna om gudarna skildras hon som jämbördig med Oden. De får tillsammans sex söner och en dotter. Frigg är gudinnan över äktenskapet.

Gefjon tillbeds av kyska som vill ha styrka och mod att hålla på sin oskuld. Hon är nämligen oskuldernas beskyddarinna som betjänar dem som lämnar jordelivet utan att uppleva kärleksakten.

Gondul är den främsta valkyrian. De väljer ut de krigare som är värdiga att leva evigt i Valhall. Gondul är gudinnan över stridslycka.

Idun är gudinnan som tillbeds om långt liv. Hon odlar ungdomens äpplen och alla asar och asynjor över 25 får årligen ett av hennes äpplen för evigt liv. Hon är gift med Brage

Siv är Tors hustru och svågerlaget och äktenskapets gudinna. Hon har hår av rent guld och namnet betyder ungefär släktskap.

Skuld är både norna och valkyria. Med de andra två nornorna spinner hon fram människornas liv och öde. Hennes namn betyder öde.

Enligt Snorre bildar asynjorna ett hov kring Frigg, den främsta bland asynjor. Han räknar upp Saga, Eir, Gondul, Gefjon, Gna, Fulla, Freja, Sjöfn, Lofn, Var, Vör, Syn, Lin, Snotra, Sol, Bil, Jord och Rind.

Njord ("kraft", "styrka"), är en av vanerna och havs- och vädergud i nordisk mytologi, far till Frej och Freja med sin första, okända hustru, som också var hans syster. Vanerna verkar, till skillnad från asarna, ha tillämpat syskonäktenskap. Njord är uppväxt i Vanheim. Njord bor nu för tiden på Noatun beläget vid havet, enligt Snorres Edda. Njords andra hustru är Skade, en jättinna som är uppväxt i fjällen, som avskyr att vara vid havet och att höra fiskmåsarnas tjut. Njord tycker att ulvarnas tjut låter fasansfullt och tycker därför inte om fjällen. Därför bor de nu på var sin ort.

Njord, Frej och Freja är de enda vaner som säkert är kända till namn. De sägs i myten ha sänts till asarna som fredsgisslan efter kriget mellan de båda gudasläktena.

Asarna samlade runt Balders lik.
Målning av Christoffer Wilhelm Eckersberg 1817.


Asar är ett av tre gudasläkten i nordisk mytologi, varav de övriga är vaner och alver. Termen "asar" tycks i källorna emellertid ofta fungera som en samlingsbeteckning för det manliga gudakollektivet överhuvudtaget. Ordets etymologi är obskyr. Jakob Grimm härledde på sin tid ordets urgermanska form *anzuR till betydelsen "stolpe, bjälke" och tolkade asarna som de pelare vilka uppbär världsalltet. Edgar C. Polomé betonade i sin tur släktskapet med ett urgammalt hettitiskt ord hashush med innebörden "härskare". Fler tolkningar finns, men de flesta tycks peka på asagudarnas funktion som världsordningens härskare, en bild som också finner stöd i det befintliga källmaterial. En språkhistoriskt mer korrekt form på svenska skulle vara "åsar", då ordet förekommer som del i ordet "åska" liksom i personnamn som Åsa, Åsmund och Åslög och ortnamn som Åshem och Åsgårda. En källa som använder "åsar" som svensk beteckning är Peter August Gödeckes översättning av poetiska Eddan från 1877.

Bland de manliga asarna finner vi bland annat Balder, Oden, Tor och Tyr, Njord, Frej, Brage, Heimdall, Höder, Vidar, Vale och Höner. Bland de kvinnliga (asynjorna) till exempel Frigg, Idun och Siv.

Den äldre forskningen målade gärna upp en bild av asarna som blodtörstiga krigsgudar, representanter för styrka och makt, medan vanerna framställdes som blida fredsmakter, skänkare av liv och gröda. En sådan bild har emellertid visat sig ha mindre stöd i källorna än vad man tidigare trott. Lotte Motz (1996) kunde efter att systematiskt ha studerat det samlade mytografiska källmaterialet dra slutsatsen att asarna snarast tycks ha förknippats med skapande verksamhet medan vanerna oftare förknippats med vikingatåg, krigföring, kungamakt och materiellt överflöd. Hennes studie visar också att asarna knappast hade mindre med fruktbarheten att göra än vanerna. Den gamla tolkningen av asarna som primärt krigsgudar har således fått vika undan för en mer nyanserad bild.

I mytologin berättas om hur jättinnan Gullveig eller Angerboda uppviglar till krig mellan de båda gudasläktena. Flera teorier finns om bakgrunden till denna myt. En är att kulten av vanerna kanske var äldre än asakulten, och att myten skildrar en förhistorisk religionskonflikt. Asarnas största gemensamma bedrift innan Ragnarök var kriget mot vanerna. Se vidare Vanakriget.

De mest framträdande personerna i myterna var asarna Oden och Tor samt den bland asarna upptagne jätten Loke. Främst i kulten stod också Tor och Oden samt vanerna Frej och Freja. En asagud som Ull nämns knappast alls i myterna, men har lämnat spår efter sig i ett stort antal svenska ortnamn (från Ulleråker till Ullevi), varför man kan anta att hans kult var viktig.

Asar och vaner var, till skillnad från gudarna i flera andra religioner, inte odödliga. De höll sig unga under hela denna tidsålder med hjälp av Iduns äpplen, men i Ragnarök stupar de flesta – överlever gör två av Tors söner och två av Odens, och dessutom kommer asarna Balder och Höder, som dött redan i vår tidsålder, tillbaka från dödsriket Hel för att härska i nästa.

Snorre var inte särskilt konsekvent när han räknade upp de viktigaste asarna: Han missade Kvaser och Höner men räknade in vanerna Njord och Frej. Snorre skriver dessutom att asarna skulle ha kommit från Troja och att Oden skulle ha satt sina söner på att regera över Danmark, Sverige och Norge. Fram till 1800-talet godtogs detta av många lärda.

Asagudarna: