Diser var i nordisk mytologi en grupp kvinnliga andeväsen. Förmodligen avsåg namnet ursprungligen diar, det vill säga gudar eller kungar av indoeuropeiskt ursprung.

Traditionerna om diserna verkar ha varierat i olika delar av Norden. I Svealand var diserna förbundna med disablotet i samband med distinget i Uppsala, vilket hölls i början av februari.

Andra platser, som kan kopplas till diser, finner man genom ortnamnen, exempelvis gården Disarås i Edsvära socken i Vara kommun, offerkällan Disakällan på gränsen mellan Göteve socken och Sörby socken i Falköpings kommun och gånggriften Disarör, även den i Göteve, är några exempel från Västergötland.

I Östergötland finner vi gården Disevid i Heda socken. Namnets äldsta stavning är Disewij, det vill säga en offerplats helgad åt diserna. En bit norr om gården finns en gravhög vid namn Disevids kulle, som ligger vid landsvägen 1,2 km öster om Heda kyrka. Intill gården finns även Disevid lundar, en lund som av tradition alltid ska ha fyra träd.

I Norge och på Island hade diserna snarare rollen som ättens skyddsväsen, men kunde också uppträda vid barns födelse och i strid.

Den främsta disen var Vanernas dis - Vanadis också känd som Freja. Alfhild har omnämnts som en soldis.





Den döende vikingahjälten Ragnar Lodbrok utbrast i Krákumál: "diserna bjuder mig hem (till Valhall)". Detta är en avbildning av en kvinna som välkomnar Oden tillbaka till Valhall på Tjängvidestenen på Gotland.