Ägir


Ägir & Ran

Ägir
är i nordisk mytologi en jätte, som härskar över havet.

Havsguden Ägir bor i ett guldskimrande palats dit även asarna kommer för att slå an en fest. Ägir har inte samma höga status – eller om man så vill, rang – som asarna, men kopplingen mellan havet och förgyllda salar gör att nutida forskare tror att han förknippas med skatter som gått förlorade i skeppsbrott. Ägir är gift med Ran, och tillsammans har de nio döttrar som alla bär namn efter olika slags vattenvågor.


Ägir och Ran med sina nio döttrar.
Illustration av Jenny Nyström ur Fredrik Sandlers utgåva av Eddan, 1893.


Ran



Ran
är i nordisk mytologi havsdjupets gudinna och maka till jätten Ägir.

Ran fångar in drunknade personer med sitt stora nät och håller dem i sina salar på havets botten. Ran lånade ut sitt nät till Loke som använde det till att fånga dvärgen Andvare.

Ran och Ägir har nio döttrar, vilka alla har namn efter olika slags vattenvågor. Dessa räknas upp på två ställen i Skáldskaparmál i Snorres Edda:

Himingläva
, som betyder "den himmelsklara"
Dufa, som kan betyda "duva", men är även en slags våg
Blodughadda, som betyder "den med blodigt hår"
Hefring
Unn
Hrönn
Bylgja, som på isländska betyder bölja
Båra, som bland annat kan vara en tsunami, eller Dröfn, som betyder "vågtopp"
Kolga


Rans döttrar


Svartalv



Svartalv
, (även svartalf), är en varelse ur nordisk mytologi, samt svensk översättning av engelskans dark elf och drow.

I den fornnordiska mytologin levde svartalfer under jorden och smidde och de kan därför möjligen vara en synonym för dvärgar, som de annars knappast går att skilja från. Ordet dvärg har troligen kommit av tyskans ord för dvärg, "Zwerg", och det bör ha införts någon gång under sen vikingatid. Om underjordiskt smide dessförinnan haft betydelse för nordisk mytologi, vilket är tvivelaktigt, kan svartalf ha varit den dåvarande gängse termen.

Möjligt är att det fanns en ras av dvärgar som kallades mjödvitner, vilka arbetade som svartalvernas smeder. Särskiljning mellan ljusalfer och svartalfer, goda och onda, kan härstamma från kristendomens synsätt som började göra sitt intåg i Norden, vilket influerade Snorre Sturlason, som omnämner dem båda i Eddan.


Heidrun



Heidrun
(av heidr, hed) var i nordisk mytologi en get som står på Valhall och betar på Yggdrasil. På nätterna löper den med bockar.

De einhärjar som valkyrjorna fört till Valhall dricker dagligen av det mjöd som kommer ur Heidruns juver. De döda slagskämpar som bor i Valhall dricker inte bara Heidruns mjöd, utan hon blir också kokad varje dag, och hennes kött räcker till alla. Nästa dag är Heidrun frisk och kry igen.


Egil Skallagrimsson


Egil i en nedteckning av Egils saga från 1600-talet

Egil Skallagrimsson
(isländska Egill Skallagrímsson) (ca 900-992) var en isländsk skald, krigare och hövding. Han var son till landnamsmannen Skallagrim Kvällulvsson (isländska Skalla-Grímr Kveldulfsson) och sonson till den norske hersen Kvällulv, vilken hade rykte om sig att vara varulv. Egil kallas ofta Islands och hela Nordens störste skald. Av Egils dikter finns ca 110 strofer och strofdelar bevarade. Förutom de nedan nämnda verken finns också fragment av två skölddrapor och en och en halv strof av en drapa till kung Athelstan av England, samt 46 så kallade "lösavisor". Egil var dessutom fursteskalden Einar Skålaglams lärare i skaldekonst.

Om Egils liv, dåd och diktning handlar Eigla, Egil Skallagrimssons saga, vilken är en av de mest framstående och längsta isländska släktsagorna. Den kan vara skriven av Snorre Sturlasson, som var släkt med Egil. Den är baserad på de rika isländska berättelserna om landets store skald och hjälte, samt innehåller även många av Egils kväden. Sagan berättar att Egil redan som pojke var otroligt stark och stridslysten. Att släkten utvandrade till Island hade sin grund i att det skar sig i relationerna med kung Harald Hårfager, som började frukta denna starka släkt på grund av illvilligt förtal från en kunglig rådgivare. Egil gick redan som ung i viking, och kom så småningom att tillsammans med sin bror Torolf att strida på den engelske kungen Athelstans sida i det berömda slaget vid Brunanburh 937. Bröderna hade stor delaktighet i anglosaxarnas seger, men Torolf stupade under slaget.

Egil återvände efter detta till Island där han gifte sig med Asgerd, som hade ett stort arv att hämta i Norge. När Egil for dit för att kräva dessa tillgångar blev han hindrad av kung Erik Blodyx och dennes gemål, Gunhild. Detta ledde till att Egil reste en nidstång över kungaparet, och dessutom slog han ihjäl deras son Ragnvald. Därpå återvände Egil till Island och levde på släktgården Borg en tid. Han gick emellertid senare till sjöss igen, varpå man hamnade i sjönöd och drev med vinden till Northumberland, där nu den från Norge fördrivne Erik Blodyx var installerad som underkonung av kung Aethelstan. Egil fängslades av denne och dömdes till döden, men hade en vän i Arinbjörn herse som var Erik Blodyx troman. Arinbjörn rådde Egil att skriva ett skaldestycke och tillägna kungen detta, vilket Egil gjorde genom att på en natt dikta en magnifik ändrimmad drapa, Huvudlösen, till kungen. Genom detta, och Arinbjörns stöd, återfick Egil friheten och kunde sedan återvända till Island.

Egils stora tragedi i livet var när hans älsklingsson Bödvar drunknade. Egil blev då så nedslagen att han tänkte svälta sig till döds. Men genom sin dotter Turids uppmuntran avstod han från detta och kom istället att utföra sitt allra förnämsta kväde, Sonatorrek, som tillägnades den döde sonen. När Egil senare fick beskedet att hans vän Arinbjörn herse hade avlidit diktade han över honom ännu ett av sina storslagna kväden, det framstående Arinbjarnarkvida. En sista gång gick han sedan till sjöss när han antog ett uppdrag för en släktings skull att genomföra en mycket farlig skatteindrivning i Värmland under den tid då Håkon Adalsteinsfostre var kung i Norge.

När Egil sista gången gjorde ett större utspel var han en gammal man. Han red då med sina följeslagare till Islands allting i syfte att genomdriva sin son Torstens vilja och anspråk, vilket också lyckades. Egil Skallagrimsson ska ha blivit över nittio år gammal och var blind de sista åren av sitt liv. Han ska ha låtit två trälar gräva ner kistorna med allt hans guld och silver natten innan han dog, varpå han sedan dödade trälarna.


Harald Hårdråde



Harald Hårdråde
, född 1015, son till Sigurd Syr och Asta (vilken i ett tidigare gifte med Harald "Grenske" även var mor till Olav den helige) död 25 september 1066 i slaget vid Stamford Bridge, England, var kung av Norge 1045-1066.

Han var gift med Ellisif/Elisabet av Kiev, dotter till Jaroslav I och Ingegärd Olofsdotter av Sverige. Harald Hårdråde räknas i den sena sagalitteraturen som Oslos grundläggare. Utgrävningar visar dock att bebyggelsen i Oslo är äldre. Kungsgården och Mariakyrkan är dock från Harald Hårdrådes tid.

Biografi
Som 15-åring deltog Harald i slaget vid Stiklastad på Olav den heliges sida och flydde efteråt till Gårdarike och reste vidare till Bysantiska riket där Harald tog värvning 1034. Han deltog i strider på Sicilien och Bulgarien och tjänstgjorde slutligen i väringagardet i Miklagård, vikingarnas benämning på staden Konstantinopel, hos kejsar Mikael IV. Han tjänstgjorde med de kejserliga styrkorna på Sicilien, och steg i graderna till manglavites, en hederstitel. Efter att ha kämpat mot bulgarerna på Balkan, utnämndes han till livvaktsofficer, spatharokandidates. Efter att Mikael IV dött blev Harald involverad i tronstridigheterna, och tog ställning mot Mikael V Kalafates, som också förlorade mot änkekejsarinnan Zoë. Harald önskade efter detta resa norrut, men Zoës nye make, kejsar Konstantin IX Monomachos, förvägrade Harald detta. Han flydde därför med en stor förmögenhet och gifte sig med storfurst Jaroslavs dotter Ellisif (Elisaveta) i Kiev. 1045 återkom han till Norge där hans anspråk på tronen erkändes. Han blev medregent till Magnus den gode. Vid Magnus död två år senare var Harald ensam kung.

Harald angrep Danmark med norska flottor, och danske kungen Svend Estridson gick en augustikväll 1062 till attack mot Harald vid mynningen av Nissan utanför Hallands kust. Svend förlorade och lyckades med nöd klara sig i land. Fred slöts på Danaholmen i Göta älv.

Men 1066 seglade Harald Hårdråde till England med sin hird, och stupade i slaget vid Stamford Bridge i strid mot kung Harald Godwinson, vilken nitton dagar senare förlorade sitt land och sitt liv mot Vilhelm Erövraren i slaget vid Hastings.

Barn

Med Ellisif:
Maria Haraldsdotter 
Enligt Heimskringla dog hon 1066 på Orkney samma dag och stund som hennes far stupade i slaget vid Stamford

Ingegerd Haraldsdotter (född 1046, död 1120) var en norsk prinsessa samt drottning av Danmark och Sverige.

Ingegerd var Danmarks drottning 1086-95 och Sveriges drottning 1105-18. I sitt första äktenskap, med kung
Olof Hunger av Danmark, fick hon dottern Ulfhild, medan hennes andra med kung Filip Halstensson av Sverige (1096) var barnlöst.

Med Tora Torbergsdotter:
Magnus II Haraldsson
Vald till kung sedan fadern stupat i slaget vid Stamford Bridge 1066. I två år medkonung med brodern Olav Kyrre. Dog av en mjöldrygaförgiftning, begraven i Nidaros.

Barn
Håkan Magnusson (avl. 1094), kung av Norge 1093-1094. fostrad av Steigar-Tore och kallad toresfostre. Han dog av sjukdom på Dovrefjäll och är begravd i Kristuskyrkan i Nidaros (Trondheim). Han blev 25 år gammal.

Håkon gjorde sig populär genom skattesänkningar. Medkung med sin kusin Magnus barfot, som efterträdde honom som kung över hela Norge.

Olav Kyrre 
känd som Olav bonde), född cirka 1050, död 1093 av sjukdom i Håkeby i bohuslänska Tanum och begravd i Nidaros (nuvarande Trondheim), var kung av Norge från 1067 till sin död. Han fick sitt tillnamn Kyrre eftersom han inte förde några krig och inte uträttade några stordåd. Under hans regeringstid ökade handeln i Norge. Hans korta saga i Heimskringla slutar: "Han var en mycket omtyckt kung och Norge hade blivit mycket rikare och fått större heder under hans välde."

Olav Kyrre var gift med den danske kungen
Sven Estridssons dotter Ingrid Svensdotter, men fick sin son Magnus med Tora Joansdotter. Magnus, som kom att kallas "barfot", blev hans efterträdare, tillsammans med kusinen Hakon Magnusson kallad "toresfostre". Olav Kyrre räknas som den norska staden Bergens grundläggare.


Magne




Magne
(”den kraftfulle”) är i nordisk mytologi son till Tor och jättinnan Järnsaxa, bror till Mode. Hans halvbröder heter Uller och Mode, och hans halvsyster heter Trud.

Magne har ärvt sin faders styrka och mod, och han skall tillsammans med sin halvbroder Mode ta över Tors hammare Mjölner efter Tors död i Ragnarök. De skall sedan utföra samma uppgifter som deras far gjorde.

Endast tre nätter gammal lyckades Magne flytta jätten Rungners fot sedan denne fallit över Tors hals. Som belöning erhöll han Rungners häst Gullfaxe, som till och med Oden ville ha. Man åkallar Magne i samma ärenden som hans fader, det vill säga i frågor som berör väder, vind och årsväxt.

Svenska flottan har haft tre fartyg med namnet HMS Magne.


Järnsaxa



Järnsaxa
, hon med järnsvärdet, var en jättinna i nordisk mytologi. Mor till Tors son Magne.

Järnsaxa omnämns i Snorres Edda.


Trud



I nordisk mytologi omnämns Trud (vars namn kan betyda både "styrka" och "kvinna") både som dotter till Tor och som en av de valkyrior som sades "skänka einhärjarna öl" och bestämde vilken som skulle dö i strid. Hennes moder heter Sif och hennes broder Mode. Hennes två halvbröder heter Uller och Magne.


Mode



Mode
("den modige") var i nordisk mytologi ett av Tors och Sifs barn. Hans syster heter Trud, och hans halvbröder heter Magne och Uller. Mode har ärvt sin fars styrka och hans mod, och tillsammans med Magne skall han ta över Tors hammare Mjölner efter att Tor dräpts av Midgårdsormen i Ragnarök. Mode och Magne förväntas utföra samma uppgifter som åskguden. Man åkallar Mode i samma frågor som man åkallade hans far, det vill säga saker som berör vind, väder och årsväxt.


Tor



Tor ("åska") var en fornnordisk och forngermansk åskgud. Till etymologin, och i stort sett till funktionen, identisk med den fornindiske guden Indra; i stort sett till funktionen, men inte till etymologin, även med den grekiske guden Zeus och den romerske Jupiter. Namnet är också identiskt med det svenska ordet dunder (av lågtyskt dunder, donner) – liksom engelskans thunder, tyskans Donner och så vidare. I svenskan och i övriga germanska språk har Tor givit namn åt torsdagen.

Enligt vissa religionshistoriker kan Tor, liksom Indra, från början ha varit en höggud. Vid tiden för våra källor, främst poetiska och prosaiska Eddan, hade dock denna roll övertagits av Oden, och då har Tor omdefinierats som Odens äldste son; Tors mor var jorden, möjligen ett sidonamn på Frigg, men detta är oklart). Tors hustru är Siv. De har tillsammans sonen Mode och dottern Trud. Dessutom har Tor, från ett tidigare äktenskap med jättinnan Järnsaxa, sonen Magne. Deras hem är borgen Bilskirne i Trudvang i Asgård.

Tor, Oden och Loke är de tre gestalter som oftast uppträder i den nordiska mytologin. De främsta gudarna i den fornnordiska kulten är Tor, Oden och Frej.

När Tor vredgas åker han runt på sin vagn, som dras av bockarna Tanngnjóstr och Tanngrisnir, bland molnen och strider med sin hammare, Mjölner, mot det onda i form av jättarna; en liknande strid utkämpas i indisk mytologi mellan Indra och Asuras. Det är så åska uppkommer. Andra attribut är kraftbältet Megingjord, som får hans styrka att växa när han drar åt svångremmen. Han har också järnhandskar och en järnstång i vänsterhanden.

Psykologiskt sett är Tor rätt enkel, till skillnad från exempelvis grubblaren Oden. Tor dyrkades främst av enkelt folk – han är böndernas och trälarnas gud. Tor är guden som bringar ordning ur kaos. Liksom de andra asagudarna är han inte odödlig. I Ragnarök kommer Tor och Midgårdsormen att döda varandra. Hans båda söner överlever däremot – de har inte utövat makt i denna tidsålder.

När kristendomen blev en allvarlig konkurrent till den gamla religionen blev Tors hammare symbolen för denna, liksom korset för de kristna.

Man åkallar Tor i frågor som berör vind, väder och årsväxt.

Andra namn på Tor
Asator 

Einride ('den som färdas ensam')
Jofur (Jöfurr), på 1700-talet ett namn som avsåg åsk- och himmelsguden, antingen Tor eller Jupiter.
Jords son, son av Jord, (i Björn Collinders översättning) eller Jordens son (i Erik Brates och Edvin Thalls översättningar), kenning i Loketrätan och Kvädet om Trym i Poetiska Eddan. I den isländska originaltexten finner vi, vilket ordagrant betyder "Jords son".
Lorride eller Hlorride ('det bullrande åskvädret'), som fosterson till Hlora.
Odens son, kenning i Trymskvädet
Thore-Gud, folktrons namn på Tor i Värend enligt Wärend och wirdarne.
Veur
Vingner
Vingtor 
Åketor
, ('den vagnskörande Tor')


Od



Od
("den extatiskt rasande") är i nordisk mytologi en gåtfull version av Oden, den högste guden, men make till Freja istället för till Frigg. När Od lämnar Freja för att dra ut på långa äventyr gråter hon tårar av rött guld.

Gudaparen Oden-Frigg och Od-Freja går ofta inte att skilja från varandra. De verkar haft mycket likartade funktioner i kulten lokalt på olika platser. Mycket tyder på att distinktionen mellan dem är en produkt av ansträngningarna att göra ett sammanhängande religiöst system av de nordiska gudarnas värld.


Vikingatida tempelbyggnader

Tempel i skriftliga källor

-
Gamla Uppsala
Av vikingatidens hednatempel, eller gudahov, är det kanske mest berömda det tempel i Gamla Uppsala som beskrivs av Adam av Bremen runt 1070 efter troliga uppgifter från ögonvittnet, kungen Sven Estridsen:

"I detta tempel, som är helt och hållet prytt med guld, dyrkar folket bilder av tre gudar. Den mäktigaste av dem, Tor, har sin tron mitt i salen. På var sin sida om honom sitter Oden och Frej. Man säger att de har följande betydelser: Tor, säger man, härskar i luften och råder över åska och blixt, vind och regn, solsken och gröda. Oden, det vill säga raseriet, styr krigen och ger människan kraft att bekämpa sina fiender. Den tredje, Frej, skänker de dödliga fred och njutning. De förser också hans bildstod med en väldig stående manslem. Oden framställer de beväpnad, liksom våra landsmän Mars. Tor däremot med sin spira tycks likna Jupiter. De dyrkar också till gudar upphöjda människor, som de skänker odödlighet till tack för stora bedrifter. De har tilldelat alla sina gudar präster, som frambär folkets blot. Om en farsot eller hungersnöd hotar, offrar man till Tors bildstod, om ett krig förestår till Oden, om ett bröllop skall firas till Frej."

I ett tillägg till själva huvudtexten är infogat följande beskrivning:

"En guldkedja omger templet. Den hänger över husets tak och strålar mot de ankommande på långt håll, därför att själva tempelområdet, beläget på slät mark, har berg placerade omkring sig liksom en teater."

-Rethra
Adam av Bremen beskriver också ett annat hednatempel, vilket var beläget på slaviskt område strax norr om våra dagars Berlin. Här härskade i slutet av vikingatiden folkslaget redarierna:

"Deras mycket kända samhälle är Rethra, som är ett säte för avgudadyrkan. Där har uppförts ett stort tempel åt avgudarna, av vilka Radegast är den förnämste. Hans bildstod är gjord av guld och hans läger är prytt med ett purpurtäcke. Själva samhället har nio portar och det är på alla håll avgränsat med en djup sjö. En träbro leder över denna och där får endast de som offrar och söker orakelsvar passera."

Trots att denna helgedom först 1128 förstördes genom den sachsiske hertigen Lothar av Supplingens erövring känner vi tyvärr ingen annan beskrivning än den som Adam har nedtecknat.

Adam av Bremens källa är Sven Estridsen vilken som ung man mellan åren 1026 till 1038 tjänstgjorde hos den svenske kungen Anund Jakob. Även om Sven således haft möjlighet att själv se templet vet vi inte hur väl Adam återgett hans berättelse. Vilka syften hade Adam egentligen med sin bok? Ett av de stora problemet vid tolkningen av källor som omtalar den nordiska gudatron är att nästan alla bevarade manuskript är skrivna av kristna författare.

-Arkona
Ett tredje beskrivet tempel är det som stod i Arkona på ön Rügens nordspets. Templet förstördes av biskop Absalon år 1169. Saxo Grammaticus har beskrivit detta:

"Mitt i staden fanns en öppen plats där det stod ett mycket präktigt tempel av trä som hölls högt i ära, inte blott för att det var så praktfullt, utan också på grund av den avgudabild som var uppställd där. Utvändigt ståtade templet med olika bilder i omsorgsfullt utskurna, upphöjda arbeten som emellertid var grovt och fuskaktigt bemålade. Där fanns bara en dörr men själva templet var delat i två rum, av vilka det yttersta löpte längs med väggarna och hade ett rött tak, medan det innersta vilade på fyra pelare och i stället för väggar hade ”tjeldinger” och för övrigt inget annat gemensamt med det yttersta annat än taket och några få bjälkar."


Uppåkratemplet. Överst Lundamodellen, nederst Foteviksmodellen.

Arkeologiska fynd

-
Uppåkra
Vid utgrävningar i Uppåkra strax söder om Lund har man funnit rester efter det hednatempel som stått här i flera hundra år före nedläggningen i slutet av 900-talet. Då hela byggnadens yta kunnat grävas fram och då platsen är oskadad från senare nedgrävningar har på detta sätt för första gången ett hednatempel kunnat studeras i sin helhet rent arkeologiskt.

Rester efter själva byggnaden består av nedgrävningar till de stolpar och träväggar som en gång funnits på platsen. Olika golvlager har också kunnat identifieras och man har också kunnat fastslå att templet under århundradena varit utsatt för nödvändiga ombyggnader. Materialet har ju varit trä som dessutom stått nedgrävt i marken.

-Exteriör
Byggnaden är inte stor, endast 13 meter lång och 6,5 meter bred. Den har haft svagt krökta långväggar av grova, stående ekplank, eller ”stavar”, vilka grävts ner i en ränna i jorden på mer än en meters djup. I varje hörn av huset har stått en stolpe som varit nedgrävd till ansenligt djup. Byggnadens mittparti, som stått fristående från ytterväggarna, har utgjorts av fyra enorma trästolpar. Hålen till dessa är ovanligt vida och djupet mycket anmärkningsvärt, mer än två meter.

Byggnaden har haft tre ingångar, två i söder och en i norr. Varje öppning har inramats av kraftiga sidstolpar och den sydvästra har dessutom haft ett framskjutet parti. Denna ingång bör därför ha varit templets huvudingång.

I väggrännan och i stolphålen hittade utgrävarna ett hundratal s.k. guldgubbar. Dessa är lövtunna, små guldbleck med inpräglade människofigurer. Storleken gör att dessa guldbleck inte kan ha tjänat som till exempel handelsguld utan bör ha haft med den dåtida kulten att göra. Att de påträffats i så stor mängd i nedgrävningarna för Uppåkratemplets stolpar och väggplankor tyder på att man offrat dessa guldgubbar i samband med uppförandet av templet.

-Konstruktion
Byggnadens ytterväggar har varit i s.k. stavkonstruktion mellan kraftiga hörnstavar. Tekniken känns igen från påträffade rester efter stavkyrkor i Lund från ca 1050. De stående plankorna måste upptill ha varit inpassade i en horisontell trästock, s.k. lejd, vilken legat på hörnstavarna. Den djupa rännan som stavväggarna varit satta i samt de djupa hålen för hörnstavarna visar att byggnadens ytterväggar måste ha varit höga. Hålen har ju till uppgift att hålla emot sidobelastningarna så att väggarna inte störtat omkull. I Hemse kyrka på Gotland har man funnit bevarade väggstavar i full längd på tre meter från den tidig träkyrka. En höjd för templets ytterväggar på upp mot fyra meter över markytan är därför inte omöjlig.

Yttertaket mellan ytterväggarna och de fyra hörnstolpar som utgjort den bärande stommen i mittornet bör ha varit beklätt med träspån, vilket fordrat ett tämligen brant tak. Från långvägg till tornvägg bör detta ha höjt sig drygt två meter. Hur högt har själva tornet varit? Två meter djupa stolphål tyder på en mycket stor konstruktion, inte minst då de fyra stolparna bildat en kvadrat som möjliggjort en effektiv stagning genom kryssverk. Med en längd på stolparna på förslagsvis tio meter har tornets väggar stuckit upp drygt tre meter över långhusets takås.

Ovanstående tolkning, här kallad Foteviksmodellen, av templet publicerades 2004. En annan tolkning publicerades 2006, här kallad Lundamodellen. I den senare har man valt att inte se de fyra mittstolparnas avvikande dimensioner och enorma grundläggningsdjup som en konstruktion för ett torn. Ytterväggarna har istället förts upp i en väldig höjd, närmare sex meter. De båda tolkningarna redovisas på rekonstruktionen här bredvid.

-Interiör
Inne i Uppåkratemplet har man påträffat en bronsbägare och en glasskål. Den ca 20 cm höga bägaren är dekorerad med band av tunna guldbleck med instämplade bilder. Glasskålen kommer från området norr om Svarta havet. Skålen, som är tillverkad med två lager av glasmassa, kan dateras till ca 500-talet.


Överst interiör efter Foteviksmodellen.
Underst planen som bland annat visar härden (rött) och fyndplatsen för bägaren och glasskålen (grönt).

Ivaldesönerna


Ivaldesönerna smidde bland annat hammaren Mjölner.


Ivaldesönerna var i nordisk mytologi en brödraskara av dvärgar som smidde flera av gudarnas vapen och smycken. De var söner till Ivalde, dvärgarnas furste som härskade i underjorden, som också skall vara far till Hjuke och Bil. Ett par av bröderna är Brokk och Eitre (alternativt Sindre*).

Tillsammans skapade de smidesskickliga bröderna Sifs guldhår, Frejs skepp Skidbladner** och Odens spjut Gungner. När dessa var gjorda slog Loke vad om sitt huvud med Brokk om att Eitre aldrig skulle kunna uppnå lika sköna ting på egen hand. Trots att Loke fick en fluga att sticka Brokk svårt tre gånger lyckades Brokk hålla liv i härden så att Eitre kunde färdigställa galten Gullinburste, guldringen Draupner och hammaren Mjölner. Där börjar en lång historia som gör att Oden får Draupner och Gungner, Frej får Skidbladner och Gyllenborst och Tor får Mjölner samt guldhåret åt sin fästmö Siv. ø Dvärgarna presenterade sig inför asarna i Asgård och överräckte ringen till Oden, galten till Frej och hammaren till Tor och bad dem döma i vadet. Loke förlorade vadet och tvingades fly. Han fångades dock upp av Tor som, istället för att krossa hans huvud, sydde igen hans läppar. Som vanligt dröjde det inte länge förrän Loke lyckades befria sig från även denna situation.

*Sindre
Sindre är i nordisk mytologi en av de smedjeskickliga dvärgar som lever under trädet Yggdrasil. Han gjorde Tors hammare Mjölner, samt grisen Gyllenborste och ringen Draupner. Brokk, hans bror tog dessa saker och slog vad om Lokes huvud, och där börjar en lång historia som gör så att Oden får Draupner och Gungner, Frej får Skidbladner och Gyllenborst och Tor får Mjölner samt ett guldhår åt sin fästmö Siv.

**Skidbladner
Skidbladner, namn på den fornnordiska guden Frejs magiska skepp som han kan vika ihop och stoppa i fickan. Skidbladner har också alltid medvind oavsett vilket håll hon seglar åt. Dessutom fick alla asagudarna plats.


Ratatosk



Ratatosk var i nordisk mytologi en ekorre som springer upp och ner i världsträdet Yggdrasil och befordrar förolämpningar mellan draken Nidhögg vid trädets rot och örnen Hräsvelg i trädets topp. Ratatosk omnämns i eddadikten Grímnismál, varifrån Snorre hämtar sin kunskap om djuret.

Den troligaste förklaringen till namnet är att det är av anglosaxiskt ursprung: ræt (råtta) och tusc (vass tand). Ett träd, en ekorre, en drake och en rovfågel förekommer på det engelska Bewcastlekorset (Bewcastle Cross).

 

Om

Min profilbild

RSS 2.0