Heidrun



Heidrun
(av heidr, hed) var i nordisk mytologi en get som står på Valhall och betar på Yggdrasil. På nätterna löper den med bockar.

De einhärjar som valkyrjorna fört till Valhall dricker dagligen av det mjöd som kommer ur Heidruns juver. De döda slagskämpar som bor i Valhall dricker inte bara Heidruns mjöd, utan hon blir också kokad varje dag, och hennes kött räcker till alla. Nästa dag är Heidrun frisk och kry igen.


Dain, Dvalin, Duneyr och Duratror


Dain, Dvalin, Duneyr, och Duratror äter av Yggdrasils topp.
Från ett isländskt 1600-talsmanuskript


Dain, Dvalin, Duneyr och Duratror, namnet på fyra hjortar som lever i världsträdet Yggdrasils topp och betar på dess grenar. Morgondaggen samlas i deras horn och formar världens floder. Namnen betyder Döding, Den djupt sovande, Dunöra samt Slummer.



Följande rader står i Gylfaginning från den Prosaiska Eddan av Snorri Sturluson:

Fyra hjortar stå med styvsträckt hals
och tugga på trädets knoppar;
Dain och Dvalin, Duneyr och Dyratror,

Snorre kan ha hämtat inspirationen till detta från Sången om Grimner.


Hirtir ero ok fiórir,
þeirs af hæfingar á
gaghálsir gnaga:
Dáinn ok Dvalinn,
Dúneyrr ok Duraþrór


Erik Brates översättning
Hjortar finnas ock fyra
med finböjda halsar,
som å trädet på grenarna gnaga,
Dain och Dvalin,
Duneyr och Duratror.

 

Särimner



Särimner
, en galt som enligt nordisk mytologi födde einhärjarna i Valhall. Särimner slaktades varje dag och blev uppäten för att morgonen efter återuppstå hel och levande, redo att åter bli slaktad. Villkoret var att alla ben skulle samlas ihop, efter förtäringen, inte något fick saknas.

Kopplad till julskinkan som serveras på julbordet.


Hugin och Munin




Hugin och Munin
 är i nordisk mytologi Odens två korpar. Hugin betyder "den hågade" eller "tanken", i bemärkelsen avsikt. Munin betyder "den som bryr sig" eller "minnet", jämför med engelskans mind. Korparna gestaltar vad som är (Munin) och vad som är på gång (Hugin) och skapar därmed ordningen eller sanningen, personifierad av den därför allvetande Oden.

Hugin och Munin flyger över såväl Asgård som över Midgård och ser allt. De återvänder sedan till Oden och berättar vad de sett.


Hugin har fått ge namn åt Kooperativa förbundets hemelektronikmärke Hugin.


Gere & Freke




I nordisk mytologi var Gere och Freke namnen på Odens två vargar. Oden brukar ge dem allt kött som serveras honom i Valhall då han själv föredrar mjöd. Freke betyder möjligen "den spjuthuggande" och Gere möjligen "den glupske".


Audhumbla




Audhumbla
("den ymniga kulliga") var i nordisk mytologi en urko som i tidens början bildades av rimfrostdroppar.

Hennes mjölk var jätten Ymers näring. När hon slickade på rimfrostpudrade salta stenar i Ginnungagap tog Bure, asarnas stamfader, form. Han fick sonen Bor som gifte sig med jättinnan Bestla. De fick barnen Oden, Vile och Ve, som i sin tur blev Ymers banemän.


Fenrisulven


Hur Fenrisulven biter av Tyrs hand, enligt John Bauer, 1911.




Fenrisulven
eller Fenrir var namnet på en väldig varg i nordisk mytologi. Den var son till Loke och en jättinna som hette Angerboda. Innan han blev till ulv hette han Vale (Lokes son) Hans bror var Narve Hans andra syskon var Midgårdsormen och Hel.


När Fenrisulven växte upp i Asgård var han till en början en harmlös varelse, men han växte snart till ett jättelikt monster och skrämde till slut även asarna. Man enades om att Fenrisulven måste bindas och visade honom en stor och tung kedja och sa att han var den starkaste om han lyckades slita sönder den. Vargen slet lätt sönder kedjan. Man försökte med samma list med en ännu starkare kedja med samma resultat.


Slutligen tillverkade dvärgarna ett rep av bergens rötter, kattens buller, björnens senor, fiskarnas andedräkt, kvinnors skägg och fåglars spott. Den såg endast ut som ett silkessnöre, men ingen kraft i hela världen kunde slita sönder den och de kallade det för Gleipner. Ulven anade att det var något lurt på gång och trodde att det var magi i tråden. De fick inte lägga den runt hans huvud förrän någon av dem la sin hand i hans gap som pant. Tyr var den ende som vågade och vargen blev så bunden till asarnas glada skratt. När Fenrir upptäckt att han blivit lurad bet han av Tyrs hand.


Sedan den dagen står Fenrisulven bunden i Jotunheim. Men i Völvans spådom berättas det att i Ragnarök skall den slita sig loss och kämpa i det sista slaget mot asagudarna tillsammans med bl a Loke och sitt syskon Midgårdsormen. Han ylade i sin fångenskap ända till dess. I hans gap som sträcker sig från jorden till himlen ska Oden förgås i gudaskymningen. I gengäld kommer Odens son Vidar att slita upp Fenrisulvens käftar.


Midgårdsormen



Midgårdsormen
eller Jörmungandr ("den väldiga staven") är ett väsen ur den nordiska mytologin. Han tillhör jättesläktet. Han är avlad av Loke och Angerboda. Hans syskon är Hel, Fenrisulven, Narfe och Sleipner. Den kallas också Jordens band.

Ormen ligger i världshavet efter att ha blivit ditkastad av Oden. Oden hade låtit Lokes barn bo i Asgård, men då Midgårdsormen blivit alldeles för stor fann han det nödvändigt att göra sig av med honom. Midgårdsormen är nämligen så lång att han kan slingra sig kring Midgård och bita sig själv i svansen.

Midgårdsormen möter åskguden Tor två gånger. Den första då Tor, Loke och Tjalve besöker Utgård. Då får Tor lyfta en av jättarnas katt, som visar sig vara Midgårdsormen. Den andra gången ror Tor ut på havet i sällskap av jätten Hymer. Tor har då agnat med Hymers finaste tjurs huvud, och då Midgårdsormen dyker upp ur djupet ämnar Tor dräpa honom med Mjölner. Men Hymer skär av metreven innan Tor hinner dräpa ormen. Tor blir så vred att han slår ihjäl jätten i stället. I Ragnarök tar Tor och Midgårdsormen död på varandra. Tor dödar ormen, men hinner inte ta mer än nio fjät innan ormens giftiga etter tar död på honom.



En yngre bild av Tors möte med Midgårdsormen, målad av Henry Fuseli, 1788.


RSS 2.0