Ägir


Ägir & Ran

Ägir
är i nordisk mytologi en jätte, som härskar över havet.

Havsguden Ägir bor i ett guldskimrande palats dit även asarna kommer för att slå an en fest. Ägir har inte samma höga status – eller om man så vill, rang – som asarna, men kopplingen mellan havet och förgyllda salar gör att nutida forskare tror att han förknippas med skatter som gått förlorade i skeppsbrott. Ägir är gift med Ran, och tillsammans har de nio döttrar som alla bär namn efter olika slags vattenvågor.


Ägir och Ran med sina nio döttrar.
Illustration av Jenny Nyström ur Fredrik Sandlers utgåva av Eddan, 1893.


Svartalv



Svartalv
, (även svartalf), är en varelse ur nordisk mytologi, samt svensk översättning av engelskans dark elf och drow.

I den fornnordiska mytologin levde svartalfer under jorden och smidde och de kan därför möjligen vara en synonym för dvärgar, som de annars knappast går att skilja från. Ordet dvärg har troligen kommit av tyskans ord för dvärg, "Zwerg", och det bör ha införts någon gång under sen vikingatid. Om underjordiskt smide dessförinnan haft betydelse för nordisk mytologi, vilket är tvivelaktigt, kan svartalf ha varit den dåvarande gängse termen.

Möjligt är att det fanns en ras av dvärgar som kallades mjödvitner, vilka arbetade som svartalvernas smeder. Särskiljning mellan ljusalfer och svartalfer, goda och onda, kan härstamma från kristendomens synsätt som började göra sitt intåg i Norden, vilket influerade Snorre Sturlason, som omnämner dem båda i Eddan.


Egil Skallagrimsson


Egil i en nedteckning av Egils saga från 1600-talet

Egil Skallagrimsson
(isländska Egill Skallagrímsson) (ca 900-992) var en isländsk skald, krigare och hövding. Han var son till landnamsmannen Skallagrim Kvällulvsson (isländska Skalla-Grímr Kveldulfsson) och sonson till den norske hersen Kvällulv, vilken hade rykte om sig att vara varulv. Egil kallas ofta Islands och hela Nordens störste skald. Av Egils dikter finns ca 110 strofer och strofdelar bevarade. Förutom de nedan nämnda verken finns också fragment av två skölddrapor och en och en halv strof av en drapa till kung Athelstan av England, samt 46 så kallade "lösavisor". Egil var dessutom fursteskalden Einar Skålaglams lärare i skaldekonst.

Om Egils liv, dåd och diktning handlar Eigla, Egil Skallagrimssons saga, vilken är en av de mest framstående och längsta isländska släktsagorna. Den kan vara skriven av Snorre Sturlasson, som var släkt med Egil. Den är baserad på de rika isländska berättelserna om landets store skald och hjälte, samt innehåller även många av Egils kväden. Sagan berättar att Egil redan som pojke var otroligt stark och stridslysten. Att släkten utvandrade till Island hade sin grund i att det skar sig i relationerna med kung Harald Hårfager, som började frukta denna starka släkt på grund av illvilligt förtal från en kunglig rådgivare. Egil gick redan som ung i viking, och kom så småningom att tillsammans med sin bror Torolf att strida på den engelske kungen Athelstans sida i det berömda slaget vid Brunanburh 937. Bröderna hade stor delaktighet i anglosaxarnas seger, men Torolf stupade under slaget.

Egil återvände efter detta till Island där han gifte sig med Asgerd, som hade ett stort arv att hämta i Norge. När Egil for dit för att kräva dessa tillgångar blev han hindrad av kung Erik Blodyx och dennes gemål, Gunhild. Detta ledde till att Egil reste en nidstång över kungaparet, och dessutom slog han ihjäl deras son Ragnvald. Därpå återvände Egil till Island och levde på släktgården Borg en tid. Han gick emellertid senare till sjöss igen, varpå man hamnade i sjönöd och drev med vinden till Northumberland, där nu den från Norge fördrivne Erik Blodyx var installerad som underkonung av kung Aethelstan. Egil fängslades av denne och dömdes till döden, men hade en vän i Arinbjörn herse som var Erik Blodyx troman. Arinbjörn rådde Egil att skriva ett skaldestycke och tillägna kungen detta, vilket Egil gjorde genom att på en natt dikta en magnifik ändrimmad drapa, Huvudlösen, till kungen. Genom detta, och Arinbjörns stöd, återfick Egil friheten och kunde sedan återvända till Island.

Egils stora tragedi i livet var när hans älsklingsson Bödvar drunknade. Egil blev då så nedslagen att han tänkte svälta sig till döds. Men genom sin dotter Turids uppmuntran avstod han från detta och kom istället att utföra sitt allra förnämsta kväde, Sonatorrek, som tillägnades den döde sonen. När Egil senare fick beskedet att hans vän Arinbjörn herse hade avlidit diktade han över honom ännu ett av sina storslagna kväden, det framstående Arinbjarnarkvida. En sista gång gick han sedan till sjöss när han antog ett uppdrag för en släktings skull att genomföra en mycket farlig skatteindrivning i Värmland under den tid då Håkon Adalsteinsfostre var kung i Norge.

När Egil sista gången gjorde ett större utspel var han en gammal man. Han red då med sina följeslagare till Islands allting i syfte att genomdriva sin son Torstens vilja och anspråk, vilket också lyckades. Egil Skallagrimsson ska ha blivit över nittio år gammal och var blind de sista åren av sitt liv. Han ska ha låtit två trälar gräva ner kistorna med allt hans guld och silver natten innan han dog, varpå han sedan dödade trälarna.


Vergelmer


Vergelmer
eller Hvergelmer (”den brusande kitteln”) var i nordisk mytologi den källa eller brunn i Nifelheim som gav världsträdet Yggdrasil vatten. Alla andra vattendrag härstammar från Vergelmer.

Draken Nidhögg residerar vid Vergelmer. Enligt vissa uttolkare bör Vergelmer vara identisk med Urdarbrunnen.


Långhus



Långhuset
är den byggnadstyp som framför alla andra förknippas med nordisk forntid. I stora delar av Nordeuropa var den allmän från neolitikum till början av medeltiden.

Långhuset byggdes med ett antal pålrader – dels längs långsidorna och gavlarna, dels bärande pålar inuti huset. Olika takstolskonstruktioner avlösta varandra. Det långa inre rummet kunde uppta hela husets längd eller delas av i olika avdelningar.

Långhus gjorde verkligen skäl för namnet – upp till 30 meter långa eller mer var ingen ovanlighet. I detta hus bodde vanligen en hel gårds befolkning, bonden med familj och lite släkt, kanske några fler.

Karaktäristiskt för långhuset är vindögat, rökgångens öppning ovanför gaveln, som lånat sitt namn till ordet för fönster i såväl norskan (vindu [bokmål], vindauga [nynorsk]) som engelskan (window).


Bifrost


En regnbåge, den som ansågs vara vägen till gudarnas boning.

Bifrost (uttal biv-råst, kognat med en icke belagd svensk form *Bävrast; "den darrande vägen", "den flammande bron") eller Bilröst var i nordisk mytologi en bro som ledde från jorden till himlen och slutade i Asgård där Heimdall bodde.

Varje dag red asarna över bron till domsplatsen under Yggdrasil. Bron hade tre färger och sas vara mycket solid. Den brukar identifieras med regnbågen eller Vintergatan.

På modern isländska heter den Bilröst i Poetiska Eddan och Bifröst i Snorres Edda.

Företeelser uppkallade efter Bifrost

Det finns mängder av platser, organisationer och annat som är uppkallade efter Bifrost eller någon av dess namnvarianter. De som räknas upp här är bara några exempel.

  • Bifrost är namnet på en stadsdel i Mölndal. Där finns en låg- och mellanstadieskola som heter Västerbergsskolan samt Lindhagaskolan som är för högstadiet. Bostadstypen i Bifrost är lägenheter.
  • Bifrostorden är ett svenskt ordenssällskap grundat 1925.
  • Det finns även ett norskt asatrosamfund vid namn Åsatrufellesskapet Bifrost. De har varit officiellt godkänt samfund sedan 1996.
  • Bifrost är namnet på en Linux-distribution för routrar och brandväggar, utvecklat på Sveriges lantbruksuniversitet.
  • Bifrost är även namnet på en trojansk häst.

Mjölner


En typisk torshammare av silver funnen i Skåne.


Mjölner är i fornnordisk mytologi åskguden Tors hammare.

Mjölner i mytologin
 

Mjölner ska ha blivit smidd av dvärgarna Eitre och Brokk efter en vadslagning med Loke som än en gång gjort bort sig bland de stora gudarna och klippt av Tors hustru Sif/Sivs hår. När han mötte bröderna slog han med dem ett vad där bröderna skulle göra tre gåvor till de tre gudar han blivit bestraffad av. Själv skulle även han ordna med tre gåvor och om gudarna valde Eitre och Brokks gåvor skulle bröderna få hans huvud.


Dock blev det fel vid tillverkningen och hammarens skaft blev för kort. Men trots felet valde gudarna (Oden, Tor och Njord) Eitre och Brooks gåvor. När det så var dags för bröderna att få betalningen i form av Lokes huvud lurade Loke dem genom att säga: "Vadet gällde mitt huvud men bara mitt huvud och inte min hals. Därigenom får icke halsen min på något sätt komma till skada." Gudarna höll med om detta och Eitre och Brokk var således grundlurade av Loke. Dvärgarna fick dock sin hämnd genom att sy ihop Lokes mun, som ju trots allt var en del av huvudet men inte av halsen.


Hammaren hade egenskapen att Tor kunde slunga iväg den mot målet, som den alltid träffade, och därefter återvände den själv till gudens hand. För att kunna fånga hammaren när den återvände bar Tor en handske av järn.


Enligt asatron använde Tor även sin hammare till att slunga den mot molnen på himlen och på så vis skapa åska.


Rungners dråpare
är en kenning för Mjölner, Tors hammare som han slog ihjäl Rungner/Hrungner med, och som förekommer i bland annat Loketrätan.


Yggdrasil




Världsträdet
, Yggdrasil (ungefär: ”den förskräcklige stormgudens häst”, av Ygg, ett binamn på Oden, och isländska drasil, häst), Lärad eller Mimers träd var enligt båda eddorna namnet på världens största träd. Från dess grenar som täcker hela himlen faller dagg över världen. Under denna ask (ibland kallad ek, alternativt idegran) finns den heligaste platsen där gudarna dagligen samlas till ting.


Yggdrasil har tre rötter: En som går till människornas (Midgård) och gudarnas hemvist (Asgård); den andra till jättarnas hemvist (Jotunheim eller Utgård); och den tredje till Hel, underjorden på trädets norra sida. Under var och en av dessa rötter finns en brunn: under den första roten ligger Urdarbrunnen (”ödesbrunnen”) där gudarna håller sina ting; under den andra Mimers brunn, visdomens och kunskapens källa; och under den tredje föds älven Vergelmer. De tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi bor vid asken Yggdrasils rötter, invid Urdarbrunnen, där de hämtar det vatten och den vita sand som de sedan översköljer Yggdrasils rötter med för att hindra dess stam och grenar att vissna.


I Yggdrasils krona lever fyra hjortar, Dain, Dvalin, Duneyr och Duratror, som betar av trädets blad. I toppen sitter örnen Hräsvelg (ibland utbytt mot tuppen (Viðofnir)) som har höken Veðrfölnir placerad mellan ögonen. Ekorren Ratatosk springer upp och ned för trädets stam och agerar budbärare mellan fågeln och draken (eller lindormen) Nidhögg (Niðhöggr) vid trädets rot. Dessa två ligger i ständig fejd med varandra. Nidhögg gnager på Yggdrasils rötter (enligt vissa källor tillsammans med många andra ormar), och på Valhalls tak står hjorten Eiktyrner (Eikþyrnir), tre andra hjortar och geten Heidrun och gnager på dess lövverk. Trots dessa tärande djur står trädet alltid grönt eftersom nornorna som bor under dess grenar vattnar det med vatten ur Urdarbrunnen.


Det var i Yggdrasil som Oden offrade sig själv genom hängning för att lära sig runornas hemlighet. I Havamál berättas att den sårade Oden hängde i nio dagar. Möjligen är namnet Yggdrasil en kenning som syftar på denna hängning. Vid Ragnarök kommer Yggdrasil att skälva och stöna men trots allt förbli stående.


Yggdrasil är asagudarnas världsträd, ett liknande världsträd förekommer i mayansk mytologi.


Fimbulvintern

Fimbulvintern var i nordisk mytologi ett tecken på att Ragnarök obevekligen var i antågande. Ordet används även för att beskriva det kalla klimatet i Norden under järnåldern.

Fimbulvintern sades vara en vinter som varade i tre år utan någon sommar. Den hade trollats fram av Valand, som hade vinterviste i Finland hos Snö den Gamle.


Sigbjørn Hølmebakk har skrivit en bok från 1964 med denna titel.


Gleipner

Gleipner (fornnordiska: Gleipnir) är namnet på det rep i nordisk mytologi som Fenrisulven står bunden med. Repet är oförstörbart men i Ragnarök kommer Fenrisulven att bryta sig loss.

Först prövades de starkaste kedjor som gudarna kunde finna men dessa var inte starka nog att hålla fast Fenrisulven så därför bad gudarna dvärgarna om hjälp. Dvärgarna tillverkade då Gleipner med hjälp av sin trolldom.

Repet är gjort av ljudet från kattors tramp, björnars senor, kvinnors skägg, bergens rötter, fiskens andedräkt och fågelns spott och är tunt som silke. För att binda Fenrisulven var gudarna tvungna att vinna ulvens förtroende och hjälten Tyr offrar då sin ena hand i ulvens gap så de andra kunde binda fast Fenrisulven.


Ragnarök


Ragnarök.
Notera Tor som möter Midgårdsormen och Oden som rider fram mot Fenrisulven.



Ragnarök ("Gudarnas sista öde") refererar inom nordisk mytologi till en serie händelser, inklusive en avgörande strid, som förutspås leda till jordens undergång. Detta innebär många gudars och andra mytologiska personers död, inklusive Odens, Tors, Frejs, Heimdalls och Lokes. Till detta kommer ett antal naturkatastrofer, med bland annat en översvämning som ställer hela världen under vatten. Därefter reser sig världen igen, varvid de överlevande gudarna slår sig samman. Samtidigt utgör de enda överlevande människorna, en man och en kvinna, förutsättningen för en ny befolkning. Ragnarök är ett av de mest avgörande elementen i fornnordiskt religionshänseende.


Händelsen nämns primärt i poetiska eddan, kompilerad på 1200-talet från tidigare traditionella källor, och Snorres edda, skriven på 1200-talet av Snorre Sturlasson. I Snorres edda, och en dikt i den poetiska eddan, nämns händelsen vid namn som Ragnarökr eller Ragnarökkr ("Gudarnas skymning"), ett användande populariserat av 1800-talskompositören Richard Wagner med titeln på den sista av hans Der Ring des Nibelungen-operor; Götterdämmerung.



Händelseförlopp


Först kommer fimbulvintern i tre år, och därefter krig. Tre tuppar gal – en hos asarna (Gullinkambe), en hos jättarna (Fjalar - en eldröd tupp) och en hos Hel (den sotsvarte). Det blir översvämning och skeppet Nagelfar kommer loss. Heimdall blåser i Gjallarhornet. Fenrisulven, Midgårdsormen, jättarna, eldjättarna och Loke samlas för att kämpa mot asagudarna. Kampen står på Vigrids tusenmilaslätt. Bergen rämnar och haven störtar in över land, men Yggdrasil består. Då Surt satt världen i brand sjunker den till havets botten. Men Nidavallen finns kvar, och där samlas de överlevande:


Osådda skola / åkrar växa, / allt ont sig bättra; / Balder skall komma.
En sal ses fagrare / än solen stånda, / täckt med guld, / på Gimle.
 

Men i valans sista vers avslöjas att ondskan inte helt har förjagats från världen genom Ragnarök:


Då kommer dunklets / drake flygande, / en blank orm, nedifrån, / från Nidafjällen. / I fjädrarne bär, / och flyger över slätten, / Nidhögg lik. / Nu skall hon sjunka.
 

I Ragnarök slukar Fenrisulven Oden, men Vidar hämnas sin fader genom att bända isär ulvens käkar. Tor dräper Midgårdsormen, men han hinner inte ta mer än nio fjät innan han faller död till marken, dödad av ormens giftiga etter. Heimdall och Loke spetsar varandra med sina spjut. Varghunden Garm äter upp Tyr, men blir spetsad inifrån av Tyrs svärd. Tors son Magne dödar draken Nidhögg. Frej driver sitt hjorthorn genom jätten Surts öga, men blir kluven av Surts eldsvärd.


När Ragnarök sedan är över, går två människor, Liv och Livtrasir, som har överlevt, iland och påbörjar det nya livet i det nya Midgård eller Gimle, den värld som skapas efter Ragnarök. Detta påminner knappast om Eva och Adam, som hör hemma i skapelseberättelsen liksom Ask och Embla Men däremot Noa och hans fru som överlevde floden. De överlevande gudarna är bland annat Tors söner Mode och Magne samt Odens söner Vidar, Balder och Höder, och de flesta av asynjorna. En ny era stundar, och den skall ledas av Balder.


Mimers brunn





Mimers brunn
eller Mimers källa är vishetens brunn som finns under en av världsträdet Yggdrasils rötter i den nordiska mytologin. Denna drack Mimer ur varje dag och var därför mycket vis. Guden Oden fick betala en klunk ur källan med sitt ena öga. Ögat lades i källan och han kunde därefter se allt som hände i världen.


Vanakriget

I nordisk mytologi var vanakriget ett krig mellan asar och vaner, vilket hade utspelat sig i en dunkel forntid.


Kriget orsakades av den giriga vanakvinnan Gullveig som med sin sejd sådde osämja bland asagudarna. Asarna dödade henne vilket utlöste vanernas vrede. När Oden kastade sitt spjut över vanahären bröt kriget ut. Gudasläktena försonades dock efter en tid och, som ett tecken på förbrödringen, blandade man sitt saliv i ett kärl. Ur kärlet uppstod mjödets gud Kvaser. Gisslan utböts också: Asarna sände Höner och Mimer till vanerna som sände Njord, Freja och Frej till asarna. Dessutom ingick Oden äktenskap med Frigg.


Man har velat se vanakriget som en mytologisk skildring av hur en ny och mera krigisk religion (asarna) introducerats i Skandinavien och trängt ut en äldre och fredligare fruktbarhetskult (vanerna). Motståndare till denna hypotes hävdar dock att beskrivningen av kriget uppvisar stora likheter med andra mytologiska konflikter bland olika indoeuropeiska folk.


Helheim

Helheim är en av de nio världarna i den nordiska mytologin. I Helheim härskar Hel, den vanskapta dottern till Loke och hans fru Angerboda.


Den här mörka och kalla boningen är belägen i Nifelheim, på den lägsta platsen i den nordiska mytologins universum. Ingen kan nånsin lämna Helheim, på grund av att floden Gjoll som flödar från Hvergelmir och omringar hela Helheim inte går att passera. Inte ens gudar som kommit till Helheim kan ta sig därifrån. De som dör av ålder eller av sjukdomar, eller inte dött i strid, kommer till Helheim medan de som dött modigt i strid kommer till Valhalla.


Ingången till Helheim är vaktad av Modgud. Jätten Hraesvelg (kroppsslukaren) sitter på kanten av världen och ser ned på Helheim. I form av en örn får han vinden att blåsa genom att flaxa med sina vingar.


Troll





Troll
är ett samlingsnamn på människolika varelser i nordisk folktro och fornnordisk mytologi.


Trollen kunde variera högst avsevärt både i storlek, utseende och lynne. Ibland sades trollen vara mycket lika människor och ibland totalt väsenskilda. Vid sidan av trollen förekom också jättar, vättar och vittror. Samma namn har på olika orter används för olika väsen, där de småväxta kan sorteras in i kategorin oknytt. Andra likartade naturväsen skiljde sig från trollen i det att de ville leva ensamma, till exempel tomten, näcken, skogsrået och sjörået. Trollen lever socialt. Trollen har ansetts som rika på guld, trots att de kan vara klädda i paltor. De har drifter som får dem att begå vad människorna anser vara brott. Exempel kan vara när en bortbyting upptäcks – det vill säga att trollen bytt ut sitt barn mot ett människobarn – vilket får anses som människorov. Ett sätt att undvika detta var att hota att döda barnet, eller döpa det.


Speciellt kvinnor riskerade att utsättas för trollen. De kunde bland annat riskera att bli bergtagna. Visserligen fanns chansen att återvända, men då med förändrad mental inställning. För att komma undan trollen fanns flera sätt. Kyrkklockor ansågs skrämma trollen, i likhet med Tor och hans hammare, Mjölner. Likaså fruktade trollen stål (eller silver), så en kniv var bra att ha när man gav sig ut i "trollskogen". Vissa troll tycktes vara känsliga för solljus och förstenades när de träffades av strålarna.


Hamnskifte var något trollen praktiserade, vilket förklarade varför man så sällan såg trollen. Men kände man doften av mat eller tobak, kunde det vara trollen. Likaså kunde de höras arbeta eller kalla på sina kor utan att det gick att lokalisera ljudets källa.


Man måste också skilja på de väsen som kallades för troll och de människor som ansågs vara trollkunniga.




Troll i andra länder

I Norge beskrivs trollen som gigantiskt stora och motsvarar de svenska jättarna. I Danmark och Island syntes ibland varelser som kallades ellefolk eller bjergfolk, i Finland peikot eller hiidet och i Tyskland kunde man få se dvärgar. I norra Sverige motsvarades troll och vättar av vittra.


Dvärg



Dvärgen Regin i nordisk mytologi.
Illustration av Arthur Rackham.



Dvärgar
var i nordisk mytologi små satta väsen av gammalt virke som bodde under stenar och klippor, och som antogs representera de hemlighetsfullt och stilla verkande naturkrafterna i jordens inre.

Enligt Völuspá skall inget armod ha funnits i världen innan de tre nornorna anlände från Jotunheim, och det är som en följd av detta gudarna skapar dvärgarnas skara. En ansenlig del av dikten (Dvergatal) består av ett uppräknande av olika dvärgars namn. Snorre berättar att innan de gavs förstånd och mänsklig skepnad skall ha varit maskar i jätten Ymers kött. De beskrivs i allmänhet som små, fula, med långa näsor, smutsbrun hy och dagskygga. Vissa dvärgar har namn som antyder att de ursprungligen kan ha tänkts som dödsandar eller förfädernas gastar (Nár, lik; Bláinn, blå (dödens färg); Dáinn, död). Genom en magisk hatt (dvärghatt eller huliðshjálmr) eller ibland en mantel kunde de göra sig osynliga. I Alvíssmál lurar Tor dvärgen Allvis (Alvíss) att förkunna sitt stora kosmologiska vetande så länge att solen går upp och Allvis blir till sten. I andra berättelser verkar dvärgarna dock vara opåverkade av solens strålar.

De trivs bäst när de får smycka sina grottor, skapa otroliga underjordiska salar, ljussätta guldådror i bergen och låta dem speglas i grottsjöar. Intresset för smyckning och den ständiga jakten på ädla metaller har gjort dem till duktiga smeder. Deras välde över naturens förborgade krafter yttrar sig särskilt i en överlägsen konstfärdighet, i synnerhet inom smideri, vilken sätter dem i stånd att inte endast förse människorna och alverna med allehanda dyrbara vapen och verktyg, utan även att åt gudarna smida deras kostbaraste klenoder. Så förfärdigade dvärgarna åt Oden spjutet Gungner och guldringen Draupner, åt Tor hammaren Mjölner, åt Frej skeppet Skidbladner, åt Siv hennes guldhår. Förutom i Eddorna uppträder de även i flera fornaldarsagor i denna egenskap. I Völsungasagan smider Andvare ringen Andvaranaut, och hans son Regin smider åt Sigurd Fafnesbane samman det splittrade svärdet Gram. I Hervors saga smider dvärgarna Durin och Dvalin svärdet Tyrfing. De arbetade också i trä och metall, och hantverksskickligheten överträffas inte av någon annan skapad varelse. Dvärgar är dessutom både poetiska och romantiska, men också lite barska och korthuggna. De älskar det fasta berget lika mycket som de hatar att färdas med båt eller under solen.

Dvärgar anses som ett ondskefullt släkte. De är farliga och fientligt inställda till och undviker människorna, men de gör ibland affärer med denna ras. De är naturligt fientliga mot gudarna, och de är lömska och beräknande. De är ett kuvat och plågat släkte, men sega, uthålliga och hårda som sten. Dvärgar är stolta och blir lätt förgrymmade. De är avundsjuka på alverna men ser också ned på deras lättjefulla och allt för enkla liv.

Några dvärgar har, enligt vad deras namn antyder, en kosmogonisk betydelse, såsom Ny och Nedan, som styr månens faser, samt Nordre, Östre, Sydre och Västre, vilka uppbär himlavalvets fyra hörn.

Dvärgarna tyckas vara identiska med de svartalfer som omtalas av Snorre, och i en senare tids folktro förblandas de ofta med tomtegubbar, vättar, bergtroll och dylika väsenden.

Även nyare folksägner har åtskilligt att berätta om dvärgar och deras sammanträffanden med människor. En tillfredsställande etymologi av ordet dvärg är ännu ej funnen. Detta ord ingår i sammansättningarna dvärgamål (eko), dvärganät eller dvärgsnät (spindelväv), och dvärgstenar eller dvärghamrar – benämningar på vissa slags stenarter.



Del av Drävlestenen som anses avbilda Andvare

  • Andvare var en dvärg som bevakade en guldskatt innehållande den magiska ringen Andvaranaut. Andvare levde i skepnad av en gädda i en fors som bar hans namn. Loke fångar i legenden om Sigurd Fafnesbane Andvare och avtvingar honom skatten och ringen, som Andvare då förbannar.
  • Bil var dotter till Ivalde, syster till Hjuke. Tillsammans med sin bror åtföljde Bil månen på dess färd över himlen.
  • Brokk var en av Ivaldesönerna som slog vad med Loke om dennes huvud om Brokks bror Eitres smidesskicklighet.
  • Dvalin var en av de främsta och mäktigaste urtidsdvärgarna. Dvalin var smed och den förste av dvärgarna att bli runkunnig. Han ledde en grupp dvärgars vandring från Salarstein till Järavallen. Tillsammans med Durin smidde han Tyrfing. Han har även gett namn åt en av dvärgarna i Tolkiens universum.
  • Eitre (alternativt Sindre) var en av ivaldesönerna. Han var en konstfärdig smed, som till följd av ett vad, stödd av sin bror Brokk som ingått vadet med Loke, själv smidde Frejs galt Gullinburste, Odens guldring Draupner, och Tors hammare Mjölner.

Asynjor





Heimdall överlämnar smycket Bryfing till Freja.
Målning av Nils Blommér från 1845.





Asynjorna
är i den nordiska mytologin kvinnliga gudar. De har något eller några områden som de är speciellt kunniga inom och tillbeds för. Den mest kända asynjan är Freja, som dock också räknas till Vanerna (vana-gudarna). Hon har tillnamnet vanadis.

Freja eller Fröja är den ömma kärlekens gudinna. Hon är dotter till Njord och Skade och har åtta systrar och en bror, Frej. Freja färdas i en vagn dragen av katter och var gift med Od. Freja står mycket högt i rang och är den gudinna som är närmast i rang efter Frigg.

Frigg är Odens hustru och Asgårds synska drottning. I berättelserna om gudarna skildras hon som jämbördig med Oden. De får tillsammans sex söner och en dotter. Frigg är gudinnan över äktenskapet.

Gefjon tillbeds av kyska som vill ha styrka och mod att hålla på sin oskuld. Hon är nämligen oskuldernas beskyddarinna som betjänar dem som lämnar jordelivet utan att uppleva kärleksakten.

Gondul är den främsta valkyrian. De väljer ut de krigare som är värdiga att leva evigt i Valhall. Gondul är gudinnan över stridslycka.

Idun är gudinnan som tillbeds om långt liv. Hon odlar ungdomens äpplen och alla asar och asynjor över 25 får årligen ett av hennes äpplen för evigt liv. Hon är gift med Brage

Siv är Tors hustru och svågerlaget och äktenskapets gudinna. Hon har hår av rent guld och namnet betyder ungefär släktskap.

Skuld är både norna och valkyria. Med de andra två nornorna spinner hon fram människornas liv och öde. Hennes namn betyder öde.

Enligt Snorre bildar asynjorna ett hov kring Frigg, den främsta bland asynjor. Han räknar upp Saga, Eir, Gondul, Gefjon, Gna, Fulla, Freja, Sjöfn, Lofn, Var, Vör, Syn, Lin, Snotra, Sol, Bil, Jord och Rind.


Alverna

Eldar
Eldar är det namn valan Oromë gav till de alver som accepterade hans inbjudan till att bo i Valinor.

Teleri
Teleri var en alvstam. De var tillsammans med Vanyar och Noldor de som reste till Valinor. Vissa teleri stannade kvar i Midgård, dessa var nandor, som senare blev både Laiquendi, sindar och silvan.

Daeron var en Telerialv som bodde i Doriath. han sägs ha varit den största av alla sångare från den första tidsåldern.

Sindar
Sindar är alver härstammande från Teleri. De går även under namnet ”gråalver”. Deras språk är Sindarin. Kungarna i Doriath, Elu Thingol hans sonson Dior Eluchíl , var kungar över Sindar.

Avari
De av alverna som inte lämnade Cuiviénen på Oromës uppmaning. Mycket lite är känt om dem och de nämns knappt alls i Tolkiens berättelser.


Mörkeralver
Mörkeralver är ett samlingsnamn för de alver som stannade kvar i Midgård under den stora utvandringen till Valinor och som därför aldrig fick se de två trädens ljus. På högalvernas tungomål, quenya, kallades under valarträdens tid alla alver som inte kom till Odödliga landen för moriquendi. De var alver av ringare makt än de vilka skådade Odödlighetens kuster när härligheten där var som störst. Till moriquendi hörde Avari, de silvanska alverna i Lothlórien och Mörkmården, samt vidare Nandor, Laiquendi, Falathrim och Sindar.

I Bilbo - en hobbits äventyr är därmed samtliga alver som påträffas mörkeralver. Av de alvsläkten som inte slutförde resan brukar dock termen "mörkeralv" ofta appliceras enbart på släktet Avari eftersom de inte accepterade inbjudningen till Valinor utan valde att stanna i Midgård. De två släktena Sindar och Nandor är rent tekniskt också mörkeralver, men kallas Úmanya (ung. "Ej av Aman") eftersom de accepterade inbjudningen och påbörjade resan, men däremot inte slutförde den. Termen har bland alver också en viss nedsättande betydelse och appliceras kanske främst på Eöl.

Vanyar
Vanyar var i Tolkiens historiesamling de första alverna som gjorde den stora vandringen västerut från Cuiviénen till Valinor och ingen av dessa kom att stanna i Midgård. De ansågs vara de främsta bland alver. De hade blont hår och var minst till antalet av alla alvstammar. De räknades bland Calaquendi, de som såg de två trädens ljus. Stammen skapades av Imin (betyder först), den alv som vaknade först under Cuiviénen, hans fru Iminyë och deras tolv kamrater. Men det blev senare Ingwë, den första Vanya som reste med Oromë till Valinor som blev deras kung. Han räknades som alvernas högste drott och bodde vid Taniquetil nedanför Manwës hallar. De var de mest begåvade när det gällde poesi. Den enda gången de åter satt sin fot på Midgård var för att strida i vredens krig. Därför var de inte omnämnda särskilt ofta i Midgårds annaler.

En känd vanyaalv är Indis vilket var den andra frun till Finwë och farmor till Galadriel, därav hennes ljusa hår.
Ordet vanyar betyder blond på quenya. Vanyar kallar ofta sig själva Minyar - de första, vilket är deras ursprungliga namn.


RSS 2.0