Hel var dotter till Loke och Angerboda i nordisk mytologi och härskarinna i en del av underjorden som hette Nifelheim. Hels rike var ett dödsrike; det ansågs av somliga som ett slags motsats till Valhall. Hel regerade över de minst hjältemodiga själarna som inte dött i strid – därför kom kvinnor, barn och gamla dit.

Hel härskar vid Vergelmers kant. Hon hade ett bordsfat som hette Hunger, en kniv som hette Svält, en säng som hette Sjukläger med ett sängöverkast vid namn Glänsande ofärd och en tröskel vid namn Fallande fördärv. Vid hunger och sjukdomar kunde hon ses ridande på en trebent häst.

När det upptäcktes att Loke avlat fram Hel med Heid kastade Tor ner Hel till Nifelheim. När hon där träffade marken skadades hennes ena sida svårt och hennes benbyggnad bröts i fallet. Efter detta är hon till hälften svartblå, till hälften likblek och rör sig med en gravt framåtlutande gång. Namnet Hel är lycksalighetens plats slår Viktor Rydberg fast i sin bok Fädernas gudasaga (liksom Snorre i Eddan). Där skriver Rydberg att det är de kristnas fel att dödsrikets namn Hel är omskriven till gudinnan Hel vilkens rätta namn är Leikin. I den av kristna skrivna prosaiska Eddan berättas om gudinnan Hel och i den poetiska Eddan beskrivs Hel som underjordens lycksalighetsrike, alltså som en plats i Nifelhel.

Hel byggde av döda människors naglar skeppet Nagelfar som skulle användas mot asarna vid Ragnarök. Hel hade ett anskrämligt yttre. Man kan se hennes namn i det svenska ordet helvete, som ordagrant betyder hels straff. Det bör också påpekas att den nordiska versionen av helvetet var ett fruset och isigt ställe där köld, skräck och en otrolig stank härskade.

Den gamla asatron var emellertid ingen helt enhetlig religion, och det är inte säkert att alla trodde att Hels rike var så hemskt som det beskrivs ovan. Det finns till exempel en skildring av döda som lever i en trevlig tillvaro inne i ett fjäll, och detta kan mycket väl ha betraktats som en del av Hels rike.

Helgrind var den grind som ledde in till Hel. Grinden är låst med nyckeln gillingr, gyllingr (Yngre Eddan, 2. s494). Grinden finns på jordens och himlens östra horisont och där blir de döda insläppta. In genom Helgrind gick de dödas vägar direkt nedför jorden i en västlig riktning genom djupa och mörka dalar (dökkva dala og djúpa - Gylfaginning 49) och det tog flera dagar att komma till ljusare delar av vägarna och till den gyllene bron "Gjallarbron" som leder över floden Gjöll, som forsar från norr till söder (Gylfaginning 59). På andra sidan bron grenade vägarna ut sig. En mot norr, mot Mimers rike (till kapellet av ásmegir, till vilket död och avlidna inte har något tillträde) och en mot söder mot Urds rike till vilket det är mer troligt att de döda vandrade.