Nordisk mytologi

kallas den mytologi som muntligt berättades från släkte till släkte i Norden under förhistorisk tid och fram till och med vikingatiden. det vill säga under ett åtminstone tusenårigt tidsspann. Därefter påbörjades kristnandet av de nordiska folken, men den gamla mytologin kom att leva kvar i skymundan ännu en tid. Den förde en alltmer tynande tillvaro som hednisk folktro, och ännu in på 1900-talet fanns det bland allmogen människor som kunde berättelser och kände till fenomen ur mytologin. De främsta källorna till mytologins innehåll är idag den poetiska Eddan och Snorres Edda, även om bilden av mytologin som återges i dessa kanske inte alltid överensstämmer med hur de traderades.

Olika berättelser under Nordiska mytologin:


Världens skapelse
Snorres Edda beskriver att världen uppstod i Ginnungagap, ett svalg där hetta och frost smälte samman till jättemannen Ymer och kon Audhumbla. Audhumbla slickar fram mannen Bure ur isen. Bures sonsöner Oden, Vile och Ve dräpe Ymer och skapar jord, hav och himmel av hans kropp. Därefter skapar de Ask och Embla, de första människorna, av trä. Solen och månen sätts i regelbunden gång för att hjälpa människorna att räkna tidens gång.


Gudarna och deras värld
De olika gudasläkterna kallades med ett gemensamt namn för Tivar, eller Bond alternativt Bönd. Regin "de rådande", var också ett kollektivt namn på alla gudomliga väsen och varelser.


Asarna och Asgård
I Asgård bor de flesta asarna, som utgör den främsta gudastammen i den nordiska mytologin. Hit hör Oden, Tor, Balder och de flesta andra av de mer framträdande gudarna i mytologin.

Vanerna
Vanerna är en annan gudastam i den nordiska mytologin. Asarna hade ett stort krig med vanerna, men då detta utdragna krig verkade kunna fortsätta i evighet slöt de fred och utbyttes krigsfångar. Det är genom detta utbyte som asarna får vanerna Frö och Fröja, samt deras far Njord. Det är vanerna som är kunniga i sejdkonsten, och Fröja som lär Oden denna konst.

Alverna
Alverna (eller alferna) är ytterligare ett släkte övernaturliga väsen, som kan räknas som den tredje stammen av gudar i mytologin. De beskrivs omväxlande på ett sätt som ömsom kan tolkas som gudomliga jämbördigt med asarna, ömsom som mindre naturandar med lokalt inflytande. I Eddan talas det om ljusalver som bor i himlen och är fagrare än solen, och mörkalver som bor i jorden och är svartare än beck.

Dvärgarna
Dvärgarna var också en sorts varelse i nordisk mytologi. Bland dem finns smederna Brokk och Sindre som tillverkat många av gudarnas föremål.

Jättarna
Jättarna bodde i Jotunheim. Där var det kallt och mörkt.

Världens undergång (Ragnarök)
Gudalivets vändpunkt är Balders död. Världens undergång kallas ragnarök, som förebådas av många tecken. Först kommer en tid av strider och ogärningar, sedan fimbulvintern, tre vintrar utan sommar emellan. Därpå slukar solvargen solen och månvargen månen, jorden skälver, band och bojor brister, Fenrisulven blir lös, Midgårdsormen vrider sig i raseri och går upp på land, så att havet svämmar över och skeppet Nagelfar, som Hel gjort av de dödas naglar, lossnar och styrs av jätten Rym. Himlen rämnar, Muspelheims söner rider ut ur denna med Surt i spetsen och eld efter sig och Bifrost brister då de rider över den. De går fram på slätten Vigrid, som är 100 mil på varje håll. Dit kommer också Fenrisulven, som gapar med den nedre käften vid jorden och den övre vid himmelen, och vid hans sida går Midgårdsormen, som blåser etter över luft och hav. Dit har också Loke kommit med de döda från Hel och Rym med alla rimtursar. Då blåser Heimdall i Gjallarhornet, Oden rider till Mimers brunn och hämtar råd, Yggdrasil skälver och alla är rädda.

Asar och enhärjar klär sig för strid, Oden rider mot Fenrisulven och vid hans sida Tor mot Midgårdsormen. Frö strider mot Surt och faller, Tyr mot hunden Garm, och de dödar varandra, liksom Heimdall och Loke. Tor dödar Midgårdsormen, men faller efter nio steg död av giftet, Fenrisulven slukar Oden, men dödas av Vidar, som sliter itu hans gap. Slutligen kastar Surt eld över jorden och bränner ner hela världen.

En ny värld
På Gimle i himlen är en sal, där det är bäst att vara. En god dryckessal är också Brimer på Okolner. Sindre på Nidafjällen är av rött guld. I dessa salar skall de goda bo efter ragnarök. På Nastränderna är en sal åt norr av ormryggar, och ormarnas huvud blåser etter inåt, så att etterfloder rinner i salen, i vilken edsbrytare och mördare vadar, men värst är i Vergelmer, där Nidhögg plågar de avlidna. Jorden skjuter upp ur havet, grön och fager, åkrarna växer osådda. Vidar och Vale lever och bor på Idavallen. Dit kommer också Tors söner Mode och Magne med hammaren Mjölner samt Balder och Höder från Hel. I Hoddmimesholt gömmer sig Liv och Livtraser undan Surts lågor och lever av morgondagg. Från dem kommer ett nytt människosläkte. Solen har fött en lika fager dotter. Längre fram kan ingen säga världens gång.